torsdag 8 december 2016

ensam

Hittade en dikt från 2014.

De jag känner väl känner jag mig kantig inför
De jag inte känner väl känner jag mig kantig inför

Jag har svårt att förhålla mig till de -
som vet vem jag är.
Jag har svårt att förhålla mig till de -
som inte vet vem jag är
Jag har svårt att förhålla mig till somliga som helst skulle vilja -
slå mig ihjäl
Jag förstår inte heller de som menar att jag -
är en mycket skadad själ

Jag älskar att samtala -
men drar mig undan
Jag älskar att umgås -
men drar mig undan
en varm kvinnas hand mot mot min axel är min dröm
ett ljus på bordet en sommarkväll på balkongen
ett stilla samtal, tillsammans,
är en dröm, en illusion, en fantasi

Jag drar mig undan för din skull
inte för min skull
Jag känner ingen
ingen känner mig

livet skaver och skär i oändlighet
var dag ett val om hur,
att bara leva, finns inte, att flyta fram, finns inte
ständigt, var sekund, att förhålla sig till sitt eget jag
att ständigt fly sig själv
... det tär ...
... ja, det tar på krafterna att vara på konstant flykt

Jag är mycket ensam
en väldigt ensam människa
jag svälter gärna tillsammans
jag straffas gärna i ett kollektiv
jag döms gärna med vänner
men ensam ...

Jo, jag vet att min uppgift blev att bära mitt eget kors
att straffas för något jag aldrig bett om
det talas om val säger "den starke"
- det finns inga val menar "den svage"
Så skjuter den starke den svage som inte kunde välja "rätt" -
och alltså var "fel" ...

Jag börjar tröttna på det
detta bärande, straffet ...

Önskar någon lära sig ensamhetens vals är jag verkligen den rätte
att fråga
eller kanske fel att fråga,
då jag inte kan nås av frågan,
då jag drar mig undan i skydd av mörkret ...

Jag vill vara med men jag kan inte,
är jag med så känner jag mig genast utanför
jag är väl ett Det, a creep ...
jag söker alltid ett hörn
kanske för att ha ryggen fri
vad vet jag

Du som har en person som du älskar och som älskar dig
ta hand om den kärleken
ta hand om varandra, samtala, var öppna, fånga världen

Jag gömmer mig i musiken, i ett hörn, som ett medvetande
som i en dimma, i mig själv

Lou Reed sjunger i en låt om prinsessan på kullen
den drömmer om att finna,
hon som inte bryr sig om att han är, fel ...

tisdag 17 februari 2015

"vandrare i natten"

I.

jag ska slå mig ner på en sten översållad med mossa
smeka ormbunkarna och luta mig bakåt och höra fåglarna sjunga
jag ska göra upp min eld
steka mitt ägg
känna doften av jord, trä, sjö och himmel
jag ska andas - dra in livets kraft djupt i mig

jag kallar det frihet

II,

så plockar jag ihop det lilla jag har och äger
i denna stora onåbara värld som just nu bara är min
tittar upp mot stjärnorna och ler och känner mig i sällskap
i sällskap med alla andra vandrare före mig som lämnat spår i vinden

en varm trygg frid sprider sig i mig och jag tar min stav,
min ränsel, mina kängor och går bort mot den smala skogsvägen
utan mål
utan mening

jag kallar det frihet


 



måndag 9 februari 2015

... en enda snöflinga


jag stod i lördags på Birger Jarls torg
det snöade
mitt i snön gjorde sig en av alla snöflingor sig synlig

min blick fastna 
bara för den

jag såg den falla 
hela vägen 

... varför?

Peter Frisk ...

söndag 8 februari 2015

... att gå och gå och gå och ... gå sönder ... söndagen den 8 februari -15

Idag gick jag från Torkel Knutssongatan på Söder till Nordiska Museet på Djurgården. Att gå har blivit min religion. Mitt måste. Det handlar inte om att det är skönt utan att jag helt enkelt inte har råd med att åka kollektivtrafik. Så jag går - att gå är gratis och även bra för kroppen. Ett gratis träningspass ;-)


Jag går alltid över Slussen och ner över Skeppsbron. Vid Stora Hoparegränd tittar jag alltid upp och får ett minne av kärlek. Jag fortsätter förbi Slottet och bort mot Nybroviken och Strandvägen och jag försöker hitta min gångstil. Jag försöker hitta mitt riktiga sätt att gå. Mitt naturliga sätt. En märklig sak det där. Men jag har gått fel. Inte varit mitt eget jag och försöker alltså hitta mitt naturliga jag. Låter det konstigt? Då skulle ni se mig ...

När jag så går rätt så tänker jag på mitt liv. Inte direkt så upplyftande.


... att jag måste göra nått med det. Hitta på nått nytt. Jag skulle behöva rensa allt gammalt och börja om på nytt ... på nått vis. 

 På Djurgården sken solen så vackert. Jag väntade, men ingen kom för att gå någon stadsvandring med mig. "Väntat", tänkte jag. "Det är inte som för några år sedan" ... Så jag vände åter min vandring på livets stig och gick tillbaka Strandvägen och stanna vid Dramaten. Jag titta på skulpturen av Strindberg som gjorts av Knut Jern (1885-1948). Solen sken på Strindberg. Solen sken på Dramaten. Det var vackert. 

Men jag kunde inte riktigt uppskatta det vackra. Jag hade beslutat mig för att göra slut med Stockholm.


Jag glodde på Strindberg. En bild av Strindberg i Berlin 1892 dök upp i mitt huvud. Det sägs i alla fall att den är tagen i Berlin. Strindberg har kommit ner till den tyska staden. Han har haft en kaosskilsmässa med Siri. han har gömt sig ute på Dalarö på sommaren 1892. Målat och han är fullständigt pank o så blir han nedbjuden till Berlin av Ola Hansson. Han är sliten. Han är 43 år. Berlintiden blir kaosaktig och sen giftermål med den unga Frida Uhl och snabb skilsmässa och till Paris och kaos och den s.k. infernoperioden och ständiga ekonomiska kriser.


Jag tror jag förstår ... lite i alla fall ... 

När Dramaten vid Nybroviken invigdes så var det givetvis med en pjäs av Strindberg: Mäster Olof. Hela platsen är vacker ... och i solen ska man se platsen ... den andas poesi ... här finner man den där special tjusningen som Stockholm kan ge ... som platsens magi kan ge ... det här finns bara här och det blåser till i kroppen av mystik, av känsla, ett hugg  ... jag titta upp mot en annan av skulpturerna som har namnet "Poesi"... vad vore vi utan poesin, utan förmågan att drömma oss bort, utan fantasin, utan leken, barnens lek som vi tyvärr ofta glömmer, tappar  ... en fantasi som i sig skapar verkligheter ... som böcker och skådespel och karaktärer. För hur det än är ... så finns faktiskt bl.a. Hamlet ... 


... dessa skuggriken ... 

... vad vore vi utan tron på skuggan? Jag ställde mig vid entrén. Vi är väl inget annat? Än skuggor? ... våra liv suddas ut och vi försvinner och somliga karvas i sten eller gjuts i brons ... somliga hamnar i ett skuggland, onåbara, nåbara ... Det är som barndomen vi alla en gång haft. Var är den? Den som kan påminna om en skugga från en annan värld och som följer oss ... och vi kan inte riktigt reda ut hur allt egentligen var ... var det mitt fel eller doms fel eller var det i ettan eller när var det ... var håret gult? Minnet blir suddigt, oskarp ... som en skugga. Så vi försöker se minnet så klart vi kan men det försvinner och tynar bort i ett skuggland ... sen tappar vi minnet, förlora det och det blir tyst och stilla och allt är glömt ... 


Jag gick Hamngatan upp. Man ska gå förbi NK i vårsol mitt på dagen. Allt blir alltid 40-tal när det känns som vår här. Man mår plötsligt kalas när man går Hamngatan fram och när solen lyser och man ska givetvis gå västerut. Jag sikta in mig på Kulturhuset och tänkte att "nu är det slut, det är slut mellan dig och mig, nu lämnar jag dig Stockholm". 

Stockholm är för mig en slags speciell ton. Ett ljud. Musik. En välklingande blandad musik från tusen olika epoker som enbart ljuder i Stockholm. Staden är också en ljusstråle och en kort glimt som lika snabbt försvinner. För mig är Stockholm en dröm och en bit fantasi ... en bok ... ett blad i en bok av Hjalmar Söderberg som fladdrar högt upp över pinnen på Sergels torg och iväg ...

Jag gick till Kulturhuset som är så hatad som arkitektur men är en helt underbar byggnad. Jag gick till Kulturhusets Bibliotek för där brukar jag ibland, av en slump, möta lyckan ... och det gjorde jag idag.

När mitt sinne var som mest mörkt möter min blick direkt en bok vars förfatatre jag känner igen och gillar skarpt: Ulf I. Eriksson.

Jag har hemma i min bokhylla (japp, skulle aldrig i helvete vara utan böcker) en bok av Ulf som heter "Exempel. Anteckningar i levnadskonst". Jag vet inte hur jag fick tag i den men minns att det var en sån där bok som jag plocka upp och kände att den är för mig (kan det bero på skuggomslaget? - det är en skugga trots att bilden är skuggig som jag nu fann på nätet). En bok som gett mig så mycket.


Exemplaret i min bokhylla är fylld av understrykningar och anteckningar. Det är en viktig bok i min samling. I mitt liv. Jag förstår den ... Men nu hitta jag en ny bok av Ulf. Från 2014: "På intet stå. Anteckningar om Nietzsche, Rimbaud, Ekelund och andra". Jag satte mig och började läsa ...


... den blev min medicin i stundens djup ... Eriksson tar upp en massa namn som jag älskar. Jag begriper av hans texter att jag är av samma natur - jag är en individualanarkist. Det är det enda jag kan titulera mig i livet är individualanarkist

Jag kan verkligen rekommendera förordet som jag bara ska citera de första meningarna av:
"Vad har vi? - Människans fattigdom, hennes förnedring och förtvivlan. En fallen värld. En djävulsk tid. Vi spelar med, om inte på annat sätt så som producenter och konsumenter av det integrerade, totalitära varuskådespelet av arbets- och löneslaveri: det modernas Helvete." (s.9)
Så passande för mitt inre sinne ... sen flyger namnen fram, Vilhelm Ekelund, Rimbaud, Nietzsche, Gilles Deleuze (heja!), Musil, Blake, Almqvist, Emilia Fogelklou, Meister Eckhart (heja!) osv m.m. ,,,

Vad Ulf I Eriksson skriver om i sina texter är att slå sig fri. Slå sig fri från all slags slaveri. Att frigöra sig från all inlåsning och gränsdragning vi lägger på oss själva - ja ni vet det där "så-ska-det-vara". Allt kan vara på ett helt annat sätt. Att tankar kan tänkas på annorlunda vis och dessa människor som han skriver om är människor som kliver ut i en annan rymd. Visar att din tanke kan vara än större än vad du kanske tror.
"i denna den bästa av världar nickar blåklockan i vinden och är sin egen mening"
... citeras bernt erikson ...  


Det krävs helt enkelt inget mer. Blåklockan är sin egen mening. Det behövs ingen Gud som ger den här blåklockan mening. Den är vad den är av sig själv. Den är värdefull i sin mening av blåklocka. Det krävs heller ingen naturvetenskap för dess mening. Det krävs ingen människa som ser den för att den ska ha en mening. Den behöver alltås inte ha nått syfte, något ändamål. 

Vi är så fast i en värld av ändamål. Vacker natur ska finnas för att vi ska kunna se den - inte för sin egen skull. Djuren får sin mening av att vi kan äta dom eller titta på dom - inte för sin egen skull. Annars har de föga mening i vår värld. Skogen är en fastighet som ska användas ändamålsenligt - inte för sin egen skull. Även du, människa, är inte din egen mening utan ska uppfostras till någon ändamålsenlighet - inte för din egen skull. Vilket, jag tycker i alla fall, är helt fel. I vår tid får djur, natur, städer, kultur, människor enbart mening av att de är objekt som ska beses av människor = typ turister, för att genererar mervärde i ekonomiska termer istället för att vara vad de är i sig: "sin egen mening".  

Även våra liv är värda av sig själva. Vilket betyder att ett s.k. värdelöst liv har sin fullständiga mening och är värt hur mycket som helst. Bara att det finns ger det värde. Inte vad det är eller inte är eller vem det är eller hur det är. Problemet vi befinner oss i, mänskligheten, är att man (alltså samhället och många av dess individer) önskar finna mening med oss (därav religioner och vetenskap - de sitter ibland väldigt mycket ihop fast de inte vill erkänna det). Vi ska utbildas till att bli produktiva och att bli något utöver oss själva. Vi ska hela tiden lära oss att bli något annat än vad vi är (eller önskar oss själva att vara). Vi måste således hela tiden lära oss att spela ett spel. Vilket slutar i ett allmänt skådespel. Att lära sig att bli en annan än sig själv kräver begränsningar av sig själv. Uppdelningar. Stängda fält - inte öppna fält. Eriksson citerar Eva Kristina Olsson:
"Vi föds inte längre / vi förs in / i en begränsning ..." (s.21)
Tidigt nu på morgonen hade jag läst lite i Folke Schimanskis bok "Berlin"och där talar han om Fredrik Vilhelm (far till Fredrik den Store) som inte var mycket för humanistiska ämnen och rev operahuset för att bygga en ny skola som uteslutande skulle ha praktisk nytta och:
"grundades alltså på en bildningssyn som idag inte är alldeles obekant för oss..."
    
... sen la jag undan Ulf ... och gick ner i konstrummet och bläddra i tidningar ... fritt citerat skrev strindbergskännaren Göran Söderström att "det fanns en liten kvinna i Strindberg". Det stämmer nog tycker jag som fastnat för Strindberg. Vi alla har nog lite kvinna i oss eller mer kvinna i oss och kvinnor har förmodligen lite man i sig eller lite mer man i sig. Det handlar väl om grader som kan var obefintliga eller bli till överskådliga problem. 

Alt kan vara för mycket och allt kan också vara för lite ...

För att gå tillbaka till början av texten. Hur är min gång? Vad är min naturliga gång? Blir det katastrof om min naturliga gång skulle visa sig vara feminin? Att vissa av oss av rädsla för att visa oss feminina låser in oss i en stark maskulinitet och går på som en man? Med en för oss onaturlig gång? Som en "begränsning" av våra egna jag? Vad ser vi egentligen när vi se en människa? En begränsning?

Dess yta. Men vad finns därunder? 


För att stanna till vid Strindberg som kom springa på Swedenborg i Paris genom en bok av Balzac som han i princip snubblade på och där Swedenborg tas upp och på så sätt kom Strindberg in på det ockulta på den vägen ... osv. m.m. .... Boken hette Seraphita och har nyligen getts ut i en svensk nyöversättning. Det märkliga med den är den handlar om en person som är två. Både man och kvinna i ett. Vi kanske kunde tala om en hen här. Den sammanblandningen tycks f.ö. vara den mest farligaste som existerar i vår värld där vi lär oss att allt ska vara svart eller vitt och att lek med könsroller är farliga saker (se bara på vilka färger vi är rädda för och absolut inte kan ha på oss etc). Som vi såg ovan här gäller det att skapa gränser och inte spränga dom. Balzacs bok Seraphita är således gränslös och i min smak. Jag vore nog helst en hen - ett mittemellan - ett oidentifierat väsen.

Så satte jag mig att bläddra i lite tidningar som jag brukar göra på bibliotek - denna fantastiska inrättning som människan skapat. Jag började med italienska Elle. Märkligt? 

Inte alls. Jag älskar, bland mycket annat, just mode och lika oytlig som jag är så är jag lika ytlig och faller för yta som så många andra. 

  
Tex en bild som den här som jag tycker är otroligt vacker och sensuell. Färgerna sitter perfekt och hela bilden har en perfekt komposition och armbandet matchar exakt och hänger rätt och kjolen ... Givetvis anspelas det hela på ett objekt - en obejktifiering ... men en väldigt vacker sådan. Allt det där som ovan förkastats av mig genom Ulf:s bok hyllar jag här. Men så har jag också talat om dubbelhet. Att dubbelhet har vi alla i oss på många olika sätt. Jag talade också om att gå - om gång. Vilken gångstil som är min naturliga stil. För att komplicera frågan så kanske jag t.o.m. i denna bild som jag tycker om lägger in mitt eget jag? Att bakom min yta finns denna kvinna? Det är inte helt omöjligt att jag identifierar mig med denna bild? Det är något att fundera över ...

Är vi det vi vill vara? Eller är vi det vi förväntas att vara? Vad händer om dessa två påståenden krockar? Vad händer egentligen om de blir krock?

Somliga av oss kanske är konstant i en ständig rädsla att upptäckas? Typ som tjejen här på nästa sida i samma tidning. Tänk om allt inte är som det ser ut att vara och är helt annorlunda? Varför inte tvärtom? Vem kommer? Vad har hon i väskan? Är hon en hon?

   
Strindberg sades ha en liten kvinna i sig ... och jag talar om Seraphita ... vad är jag ute efter? Varför dessa gåtor? Vad vill han egentligen?


Kanske vill hen vara en blåklocka?

Jag tog en annan tidning. En konsttidning. Där var det en bild på en konstnär som verkligen gjorde allt för att spränga gränser. Joseph Beuys. Kort sagt en av mina mänskliga favoriter.


På andra sidan i samma tidning var det en artikel om Sigmar Polke som tillsammans med Gerhard Richter och Konrad Lueg på 60-talet med popkonstens genombrott skapade konstnärsgruppen Kapitalistischer Realismus = Kapitalistisk Realism en utställning i ett varuhus. Popkonsten tog upp konsumtionen som centralt begrepp för det var vad man levde i och det som vi lever i nu och därför kan vi känna igen oss i popkonsten och dess uttryck (se tex Warhols burkar i alla oändlighet - masskonsumtion) ...


Det begreppet, "Kapitalistisk Realism", plankade givetvis Mark Fischer när han skrev sin bok "Kapitalistisk realism" som handlar om vår kapitalistiska totalkonsumtionstid och som jag läste med stor behållning för några veckor sedan och där det enda mätbara tycks vara vad som köps och säljs. I den tiden, vår nutid, har verkligen inte blåklockan "sin egen mening" utan frågan är om den kan säljas eller köpas eller användas till något produktivt ...
"Utifrån exempel hämtade från filmer, skönlitteratur och arbetslivet diskuterar Fisher hur den kapitalistiska realismen idag präglar våra erfarenheter inom alla tänkbara områden. Men hans analyser av de nya byråkratiska systemen och den växande mentala ohälsan blottlägger också ideologiska sprickor och inkonsekvenser som visar att den samtida kapitalismen i själva verket är allt annat än realistisk." (citat från www.tankekraft.com)

... och i den tiden är min gång meningslös och det spelar ingen roll om den gången är manlig eller kvinnlig, vad som är min naturlighet, då den, gången, enbart har mening om gången är produktiv ...

Där efter gick jag hem till min plats på Södermalm i ett försök att gå naturligt och snart ska jag åka tåg mot Göteborg och glömma Stockholm ...

Peter Frisk 8/2 2015     
      

torsdag 5 februari 2015

... om ingenting ...

... uppenbarligen är jag en mästare i skådespeleri ... i föreställandets konst, att visa upp en fasad, en kuliss ...

... hela mitt liv har jag lyckats hålla uppe ett sken om en massa som jag inte är ... det har uppenbarligen skapat en förmåga att se bakom scenen, vad som försigår bakom sceneriet, bakom fasaden, bakom kulissen ... mången mänskliga experter har dömt mig för denna yta jag spelat upp och det har gjort att jag lärt mig är att människor vet väldigt lite om vad som egentligen försigår bakom ytan på människor, eller på scenen innan ridån går upp, eller bakom kulissen - man har tydligen, i allmänhet, en förmåga att tro att det som spelas upp är fullständigt sant och riktigt - typ, en bild, ett fotografi, ljuger aldrig ... vilket bara det är fullständigt fel då en bild inte säger ett smack om den s.k. "verkligheten" ... kanske man ska kalla dessa människor för "fasadmänniskor" ...


Jag förvånas ofta över den blindhet som existerar och att den blindheten är väldigt lik "tro". Det går omkring en hel mängd "troende" människor (många av dom hävdar med stor emfas att de är fanimej "inte troende" och att de litar på sina ögon och "att de ser det de ser" och inte på en massa "flum" eller annat "tjafs" eller "hokuspokus" och att de fanimej vet hur världen ser ut och vad man är för en figur). Den "tro" jag talar om är inte en religiös tro (även om de verkligen påminner om varandra) utan den egna "tron" på sin egen omgivning och sin fullständiga "tro" på att de med sina egna ögon ser exakt allt som det är (det kan inte vara på något annat sätt en det de ser - en tro på YTAN). Det är en tro som förvränger och verkligen ställer till det - inte för den "troende" men för objekten för deras "tro" - ytan de ser (en annan människa). Denna tro är deras förmodade sanning om livet. Det som man ser på fotografiet är exakt det man ser - sanningen ...

Jasper Johns, The Critic Sees, 1964

Jag ska nu ta en egen detalj ur mitt liv. Mitt förställande, mitt skådespeleri, eller vad vi nu ska kalla det, döljer en totalt miserabel ekonomisk situation (jag utför nu ett spel á la Strindberg, jag döljer här en stor skam med att berätta om en liten skam ;-) det var Strindberg en fena på i sina verk .... nåväl. Det är inget man vill skylta med - sin taskiga ekonomi (såvida man inte är på TV. då blir det annorlunda, men i vanliga livet, nej). Men jag skiter i det (det finns fler "skådisar" där ute som bättre eller sämre lyckas dölja just den problematiken).

Nu kan det vara så att man direkt kan se om en person har det jävligt eller så ser man det inte. Ser man det inte så "tror" man att det är på ett annat sätt. Allt är gott och väl. Det kan t.o.m. se ut "som om" det t.o.m. går riktigt bra för den "lyckade" figuren som står där och flinar. Det kan också vara så att man lever i en tid då man, enligt konventionen, ska visa sig vara tok"lyckad". Att det ligger i tidens natur att visa sig på "topp" (för gör man det inte så är man fullständigt rökt). Man måste fila på sitt cw, sitt "varumärke" (lika med namn), säga sig vara fullständigt lyckad. Då får man "lyckan" som ett brev på posten (säger tidsepoken). Det hänger således helt på dig själv (ingen säger dock att du kan springa omkring och se hur "lyckad" ut som helst men ändå vara fattig som en kyrkråtta ... det säger ingen ... för då spricker nämligen det hela och där ser vi dom "lyckade" och de "olyckade", klart och tydligt ... som svart och vitt ... och i slutändan är det hela Ditt Eget Problem som Du måste Sköta Själv ... vilket de "troende" fortfarande "tror" kan fixas genom välfärden som de fortfarande "tror" finns kvar för dig genom att de säger "sök bidrag" vilket man VET att man inte kan få, men de andra "tro" att de kan man ... fast men ... vet att ... inte osv).

Corinne DALLE ORE;Swinging London, 2012

Men är det så? Jag har under sista åren varit fullständigt på botten ekonomiskt (och situationen förväras ständigt). Jag försöker stå på benen, inte gå ner på knä, aldrig krypa - jag är fan i mej människa, ok. Jag kan ta det. Jag kan ta en fullständig undergång. Det är inga problem. Problemet dock är när jag antytt mina problem och får höra: "men Peter, det har ju gått bra för dig, kom igen nu, det har ju gått bra för dig i livet, titta så bra det gått för" (ni ska veta att jag hört det ofta och det av människor som borde veta ... men nu är det "tron" som spökar).
Och jag tittar mig om och ser inte det där "bra" - ohoj, var är du nånstans? Men visst. Jag är väl också blind ...


Kan vara Edward Derkert eller så ... från en tidning ....

Jag kan ta eld och svavel och Dantes pikar i helvetets flod, jag har fan i mej burit mitt kors genom öknar av ensamhet, men det där att man inte ser utan säger till mig att det har "gått bra", det svider jävligt i skinnet, för det bevisar min skådespelartalang och min kunskap att förställa mig och visa en yta, en kuliss och att jag spelar ett spel. Jag som hatar ytor, hatar kulisser (gissa varför jag alltid vill stå bakom scen och se vad som "egentligen händer") .... och paradoxen i detta blir då som slutsats att jag får skylla mig själv (jag är fullständigt i fas med vår nutid) .... så i det här fallet har jag bara mig själv att skylla (på samma vis som alla andra som visar upp sin yta och går under med sin gömda verklighet ... går under ... i tysthet - de är många, väldigt många ... frågan är om det är värt det ...)


Men de troende. Ja, de går sällan under. De visslar vidare mot nästa mål och "tror" på .... "det är väl inte så farligt, men så kan det väl inte vara?? ... öh?? ... upp med hakan, det har gått bra för dig Peter, du ser det bara inte ..."

Lee Millers öga ...

Aha ... jo visst, jag är ju inte död, så då har det väl gått bra ....

onsdag 12 februari 2014

måndag 21 oktober 2013

Clas på Hörnet, hög diplomati och en Kolja på tallriken ...

Dagens lunch inmundigas på Clas på hörnet. Så bör man helt enkelt förhålla sig om man ska gå med lite glada pensionärer runt "Sibirien" i Vasastan. Där hamnade jag onekligen i ett hörn på "hörnet". Koljan kom in och det gamla golvet knarra där väl Fredrik I dansat efter att Hedvig Taube, älskarinnan hans, avlidit och det sägs att han den kvällen fann sig en Beata att trösta sig med. Det var efter ett och nästan helt tomt i salen förutom tre herrar som satt och konverserade på engelska. Mycket intressant (jo, jag är nyfiken, att äta själv har sina fördelar, man kan lyssna, slipper att prata). Jag kunde ju omöjligt låta bli att höra (hade behövt stoppa in servetten i öronen i så fall och jag hade ju bara en servett).

Hursom. Nu fick jag börja lista ut vad de var för ena. Den ene var onekligen diplomat. Var den andre svensk? Var det ett affärsmöte? Kanske ryss? Den tredje hade en engelska som påminde om en finskt koppling. Något mer släpande och saktmodigt i sitt tal. Jag kom att tänka på Marquis de Norpois i Proust "På spaning efter den tid som flytt". Norpois var diplomat och diplomater talar sällan om människor utan om länder, eller var deras utrikesdepartement ligger. Dessa herrar var Norpoislika och talade o länder. Jag tänkte på Koljan och min vandring och de talade om länder och andra diplomater. Olika falla en servett inne på Clas på hörnet och två världar satt på samma krog i samma tid.

Efter 45 minuter hade jag till slut luskat ut var de kom ifrån och vilka det var. Våra grannar helt enkelt.

Då vandringen närmade sig och jag var tvungen att gå för att möta min grupp ute i Monica Zetterlunds park, som parken numera heter, så var jag tvungen att passera herrarna och det kändes ju lite märkligt att bara gå förbi då jag var den ende som suttit därinne och hört deras, mycket intressant, samtal.

Så jag tog av mig min hatt och ursäktade mig att jag störde dom men ville bara som en obetydlig svensk medborgare (när jag sa det for en tanke i min skalle till Evert Taube av alla, hm ...) meddela herrarna att jag är en mycket stor vän av era tre länder och skulle vilja ge er denna komplimang (detta sagt på engelska på något vis). Inte helt oväntat, jag hade gissat mig till det, sken alla tre upp och tackade hövligt, en på någon slags svenska (saken är ju den att alla tre, tyvärr, allt för ofta negligeras i historien och hamnat under en del ångvältar och där mitt eget lands invånares kunskap om deras historia, våra grannars, är lika med noll, ja, lite under noll vilket givetvis är bedrövligt och det är klart, vet man inget om sitt eget lands historia ... så, blir det bedrövligt ... och att en svensk skulle uppskatta dessa så här fanns förmodligen inte på deras kartor).

De tre mycket välklädda ambassadörerna (japp, har alltid intresserat mig för östersjöregionen, dåtid som nutid) tackade allra ödmjukast och jag sa att det var mycket trevligt och att jag tyvärr hade lite bråttom till andra sysslor och sa så värdigt jag kunde adjö till sällskapet som jag förstod hade mycket mer viktigare saker att ta hand om.

Jag har nu, på minimalistisk droppnivå, varit en del i de internationella förbindelernas positivitet och förväntar mig nu en, åtminstone, klapp på axeln av vår egen Norpois på Quai d’ Gustaf Adolfs torg ....

En liten sak. Vad de talade om håller jag för mig själv.

onsdag 16 oktober 2013

Ostindiska huset, George Pauli och David Molander ...

Var på en liten promenad idag och gick in i Ostindiska huset som ritades, inte av min gode vän, antikhandlaren i Gamla stan, utan hans släkting på 1700-talet: Bengt Wilhelm Carlberg. I dess trapphus finns några fresker av George Pauli. Sekelskiftet 1800/1900 var verkligen en höjdpunkt för freskmåleriet här i nord. Carl Larsson målade i Göteborg och i Stockholm på Nationalmuseum och Operan var ny och Operakällaren var ny och Dramaten skulle målas m.m. etc och alla trapphus som skulle målas i alla nya stenhus ...

Det här målade G. Pauli 1896 - långt bort från hemmet på Bellmansgatan i Stockholm (det finns en i Göteborg också ...).




En senkommen, kan vi kalla honom fotofreskartistmontageist, eller vad ska vi säga, är David Molander. Hans montage med bilder av Slussen har jag hyllat flera gånger på bloggen och på andra håll och det verket visades sedan på Hasselbladcentret och det var väl det som fick Göteborgs stad att beställa nedanstående verk av David. En 150-årsjubileumsbild till byggnaden som museum. 

Nu stod jag ett bra tag och titta på den och den har inte alls samma kraft som slussenmontaget som var något alldeles extra. Det anas här och där tidsbrist. Det bästa partit tycker jag ändå nattbilderna är (snarlika backanattbilderna med skyltar som är en annan serie). Nattbilderna är de till vänster. De gula drömska lamporna (helst ska det vara natt och regna lite och alla gator ska vara tomma och lamporna ska spraka, låta och tillvaron ska vara ett eko och man är på väg hem efter en blöt fest och det är mycket långt kvar till bingen och man fryser ...). Gillar jag den delen, nattdelen, för att det andas slussenstämning? ... vad vet jag?  


Mitt i sitt verk sitter så artisten, konstnären själv, mitt inne i Paulis fresk och är likt någon Delacroix, eller David (den franske), eller Ingres och avbildar således en naken dam med sin kamera ...


Men som sagt, jag gilla nattpartiet, mörkret ... 


När jag så gick hem. Fundera jag. "Sånna där balkonger det finns det inte i Stockholm" ... Där skiljer sig verkligen Göteborg och Stockholm. De där gjutjärnsbalkongerna som har ett mer franskt stuk - man finner dom inte i Stockholm - och ...


 ... jag passerade den nyligen byggnadsminnsemärkta Feskekyrkan med den här skulpturen vid Rosenlundskanalen:


Jag vet inte vem konstnären är. Men det lukta fisk. Man hade just stängt ... jag fortsatte förbi Järntorget och funderade på dessa statyer som är frusna mot himlen ... varför? Varför har vi dom? Vad är meningen? Egentligen ...? Vad vill dessa statyer säga oss? I djupaste mening? Att vi förlorat något? Att vi ska minnas något? Hedra något? Hur länge får de stå kvar? Kommer det en tid när ingen vill se dom? Man funderar ... och går vidare ... hemåt ...










 

tisdag 15 oktober 2013

Gårdagens skugga är dagens tomhet ...

Torkel Knutssongatan, Stockholm, 3 oktober, 2013, kl. 17:45
... om en känsla av Schjerfbeck anas så ...
... så är det väl så ...

"Ljuset"
 Torkel Knutssongatan, Stockholm, 3 oktober, kl. 17:41
... om en känsla av Hammershøi anas så ...
... så kan det väl vara så ...

Torkel Knutssongatan, Stockholm, 12 september, 2013, kl. 06:16
... utifall en vibration av Giacometti anas så ...
... så kan det väl vara så ...

... om inte
... så är det väl på nått annat sätt ...

Gårdagens konservering av min egen bild ...

Gustav Adolfs torg, 3 oktober 2013, kl. 14:00