fredag 2 juni 2017

Kinesiska företags uppköp i utlandet 2014-2017 - Hainan Airlines HNA Group.

Texten bygger till viss del på en artikeln i New York Times i april 2017.


One57
One57 - wikipedia
Det kinesiska bolaget HNA Holdings Group köpte i april 2017 det dyraste Townhous någonsin i New York. Det var Wildenstien mansion som gick för 79,5 miljon dollar (tidigare rekord för ett townhouse låg 53 miljoner dollar). Samma månad köpte bolagets VD och grundare Chen Feng tillsammans med sin bror ett helt plan i One57 som är en nybyggd lyxglasskyskrapa på 157 West 57th Street, NY. I mars 2017 var bolaget inblandat i den hittills dyraste skyskrapeaffären någonsin i New York då HNA Group köpte 245 Park Avenue för 2,2 miljarder dollar.

Ovanstående investeringarna är bara några axplock av det kinesiska bolagets större investeringar sedan 2014.

Den kinesiske 63-åriga Chen Feng har på två årtionden byggt upp ett litet flygbolag till ett av de största kinesiska flybolagen. Under de sista 2-3 åren har bolaget storinvesterat. Exempelvis köptes 2015 det schweiziska bolaget Swissport med 62.000 anställda för 2,81 miljarder dollar. Året efter köptes det Kaliforniska bolaget Ingram Micro med 27.000 anställda för 6 miljarder dollar. Samma år, 2016, köpte Fengs bolag CIT Group Inc.s flygplansleasingaffärer för 10 miljarder dollar. Affären skapade om HNA till världens tredje största hyresflotta. I april 2017 köpte HNA 16.8 percent i det schweiziska bolaget Dufry med 29.000 anställda och 2 200 tullfria butiker på flygplatser, kryssningsfartyg, hamnar, järnvägsstationer och centrala turistområden i hela världen. Månaden efter, i maj 2017, blev HNA Group största aktieägaren i Deutsche Bank med ett uppköp på 4,9 % i banken. HNA Group äger idag 10 % av banken. Till detta kan tilläggas en hel del kontorsskrapor, golfbanor och hotelkedjor (mestadels i USA) och storägare i Hilton Hotels och andra mindre uppköp inom flygbranscen (se lista här - rulla ner en bit).

HNA anses också tidigt under 2017 försökt att köpa in sig i investfirman SkyBridge Capital som grundades av Anthony Scaramucci som var central i Trump-kampanjen och även fick en roll i Vita Huset. HNA.s agerande sågs hos somliga som ett sätt att få in en fot i Vita Huset.

Vissa bedömare ser uppköpen som ett led i en ökad aktivitet från Kina att vara med på den globala finansmarknaden. Givetvis handlar det om en politisk förändring då inget i Kina görs utan rätt uppbackning av staten samt rätt åsikt från den "fria" företagaren (statliga banker drivs av staten som är det Kommunistiska partiet). Det som ändrats under senare år är att de Kinesiska statliga bankerna som tidigare bara lånat ut stora summor till Kinesiska statliga företagen nu lånar till privata företag som HNA. Nu lånar de statliga kinesiska bankerna ut pengar till privata kinesiska bolag för uppköp och investeringar i utlandet (vilket å andra sidan kan ändras i en handvändning om politiken ändras i toppen). En annan sak är att de privata bolagen tillåts göra stora uppköp utomlands (den tidigare Kinesiska politiken var att ligga rätt lågt - innan Xi Jinping).

HNA:s krediter, som sägs vara 60 miljarder dollar, kommer från China development Bank (vars ordf. Hu Huaibang är suppelant i Kinas Centralkommité), Export and Import Bank of China och China Construction Bank (orf. i världens andra största bank är Wang Hongzhang, politiker i kommunistpartiet). Alla helstatliga och givetvis starkt kopplade till partiet som bestämmer över ekonomin. Spelar man på rätt sätt blir man rikligt belönad ... Av de sagda 60 miljarder dollar i krediter har HNA under några år spenderat 30 miljarder dollar i företagsköp och investeringar i företag (se exempel ovan). Enligt New York Times är det i princip omöjligt att förstå ett bolag som HNA då det existerar en mängd underbolag, holdingbolag och ett nystan av dimridåer.

Hur påverkar det hela världsekonomin? Våra städer? Demokratin? Miljön? Ekonomin? Vilka blir vinnarna och vilka blir förlorarna? Här har vi nu en situation med ett Kina med ett gigantiskt handelsöverskott som lånar ut till Kinesiska företag som köper upp vad som finns att köpa upp (den som får ett bud lär ju inte tveka att sälja och man ana att det köps mer dyrt än vad bolagen kostar). Hur påverkar exempelvis de kinesiska investeringar fastighetspriserna i de stora städerna? Vem är det egentligen som är ägare? (Kinesiska staten eller de sk "fria" Kinesiska företagarna? Som det ser ut just nu i Kina så har ju tex de mänskliga rättigheterna en hel del problem).

Det kanske inte är något problem?

De kinesiska bankernas utlån till investeringar och uppköp av bolag skapar förmodligen än mer pengar på finansmarknaden. Vad är det för pengar egentligen? Och de som säljer bolagen får ut gigantiska summor som ska reinvesteras. Var investerar de i sin tur sina pengar? Ingen tycks heller veta exakt hur mycket pengar som pumpas in från de statliga kinesiska bankerna eller varför, i vilket syfte, och ingen vet vem som i förlängningen kommer att styra tex en bank som Deutsche Bank.

Kinesiska Kommunistpartiet?

Peter Frisk

måndag 21 oktober 2013

Clas på Hörnet, hög diplomati och en Kolja på tallriken ...

Dagens lunch inmundigas på Clas på hörnet. Så bör man helt enkelt förhålla sig om man ska gå med lite glada pensionärer runt "Sibirien" i Vasastan. Där hamnade jag onekligen i ett hörn på "hörnet". Koljan kom in och det gamla golvet knarra där det sägs att Fredrik I dansat efter att Hedvig Taube, älskarinnan hans, avlidit och att han den kvällen fann en Beata att trösta sig med. Nu var klockan runt två och det var nästan helt tomt i salen förutom tre herrar som satt och konverserade på engelska. Mycket intressant (jo, jag är en nyfiken figur och att äta själv har sina fördelar om man är en lyssnare).

Hur som ... Nu började min egen gissningslek att lista ut vad de var för ena. Den ene var onekligen diplomat. Var den andre svensk? Var det ett affärsmöte? Kanske ryss? Den tredje hade en engelska som påminde om en slags finsk koppling. Något mer släpande och saktmodigt i sitt tal. Jag kom att tänka på Marquis de Norpois i Proust "På spaning efter den tid som flytt". Norpois som var diplomat och att diplomater sällan talar om människor, personer, utan om länder så som personer eller var deras utrikesdepartement har sin adress. Dessa herrar var Norpoislika och talade om länder. Jag tänkte på min kolja och min vandring och de talade om länder och andra diplomater och den stora världen. Olika falla en servett inne på Clas på hörnet där två världar satt på samma krog i samma tid.

Efter 45 minuter hade jag till slut luskat ut var de kom ifrån och vilka det var. Våra baltiska grannar helt enkelt.

Tidpunkten för mitt arbete närmade sig och jag var tvungen att bryta upp för att möta min grupp ute i Monica Zetterlunds park och jag var tvungen att passera herrarna. Det kändes nu lite märkligt att bara gå förbi då jag var den ende som suttit därinne och hört deras mycket intressant samtal.

Så jag tog av mig min hatt och ursäktade mig att jag störde dom men ville bara som en obetydlig svensk medborgare (när jag sa det for en tanke i min skalle till Evert Taube av alla, hm ...) meddela herrarna att jag är en mycket stor vän av era tre länder och skulle vilja ge er denna komplimang (detta sagt på engelska på något vis). Inte helt oväntat, jag hade gissat mig till det, sken alla tre upp och tackade hövligt, en på någon slags svenska (saken är ju den att alla tre, tyvärr, allt för ofta negligeras i historien och hamnat under en del ångvältar och där mitt eget lands invånares kunskap om deras historia, våra grannars, är lika med noll, ja, lite under noll vilket givetvis är bedrövligt och det är klart, vet man inget om sitt eget lands historia ... så, blir det bedrövligt ... och att en svensk skulle uppskatta dessa så här fanns förmodligen inte på deras kartor).

De tre mycket välklädda ambassadörerna (japp, har alltid intresserat mig för östersjöregionen, dåtid som nutid) tackade allra ödmjukast och jag sa att det var mycket trevligt och att jag tyvärr hade lite bråttom till andra sysslor och sa så värdigt jag kunde adjö till sällskapet som jag förstod hade mycket mer viktigare saker att ta hand om.

Jag har nu, på minimalistisk droppnivå, varit en del i de internationella förbindelernas positivitet och förväntar mig nu en, åtminstone, klapp på axeln av vår egen Norpois på Quai d’ Gustaf Adolfs torg ....

En liten sak. Vad de talade om håller jag för mig själv.

onsdag 16 oktober 2013

Ostindiska huset, George Pauli och David Molander ...

Var på en liten promenad idag och gick in i Ostindiska huset som ritades, inte av min gode vän, antikhandlaren i Gamla stan, utan hans släkting på 1700-talet: Bengt Wilhelm Carlberg. I dess trapphus finns några fresker av George Pauli. Sekelskiftet 1800/1900 var verkligen en höjdpunkt för freskmåleriet här i nord. Carl Larsson målade i Göteborg och i Stockholm på Nationalmuseum och Operan var ny och Operakällaren var ny och Dramaten skulle målas m.m. etc och alla trapphus som skulle målas i alla nya stenhus ...

Det här målade G. Pauli 1896 - långt bort från hemmet på Bellmansgatan i Stockholm (det finns en i Göteborg också ...).




En senkommen, kan vi kalla honom fotofreskartistmontageist, eller vad ska vi säga, är David Molander. Hans montage med bilder av Slussen har jag hyllat flera gånger på bloggen och på andra håll och det verket visades sedan på Hasselbladcentret och det var väl det som fick Göteborgs stad att beställa nedanstående verk av David. En 150-årsjubileumsbild till byggnaden som museum. 

Nu stod jag ett bra tag och titta på den och den har inte alls samma kraft som slussenmontaget som var något alldeles extra. Det anas här och där tidsbrist. Det bästa partit tycker jag ändå nattbilderna är (snarlika backanattbilderna med skyltar som är en annan serie). Nattbilderna är de till vänster. De gula drömska lamporna (helst ska det vara natt och regna lite och alla gator ska vara tomma och lamporna ska spraka, låta och tillvaron ska vara ett eko och man är på väg hem efter en blöt fest och det är mycket långt kvar till bingen och man fryser ...). Gillar jag den delen, nattdelen, för att det andas slussenstämning? ... vad vet jag?  


Mitt i sitt verk sitter så artisten, konstnären själv, mitt inne i Paulis fresk och är likt någon Delacroix, eller David (den franske), eller Ingres och avbildar således en naken dam med sin kamera ...


Men som sagt, jag gilla nattpartiet, mörkret ... 


När jag så gick hem. Fundera jag. "Sånna där balkonger det finns det inte i Stockholm" ... Där skiljer sig verkligen Göteborg och Stockholm. De där gjutjärnsbalkongerna som har ett mer franskt stuk - man finner dom inte i Stockholm - och ...


 ... jag passerade den nyligen byggnadsminnsemärkta Feskekyrkan med den här skulpturen vid Rosenlundskanalen:


Jag vet inte vem konstnären är. Men det lukta fisk. Man hade just stängt ... jag fortsatte förbi Järntorget och funderade på dessa statyer som är frusna mot himlen ... varför? Varför har vi dom? Vad är meningen? Egentligen ...? Vad vill dessa statyer säga oss? I djupaste mening? Att vi förlorat något? Att vi ska minnas något? Hedra något? Hur länge får de stå kvar? Kommer det en tid när ingen vill se dom? Man funderar ... och går vidare ... hemåt ...










 

fredag 11 oktober 2013

James Hunt och Niki Lauda och en annan tid ...

När jag var tio år 1976 hade eller var min mamma tillsammans med en snubbe som hade en bensinmack. Jag var ofta där och där fanns givetvis en verkstad och ett fikarum (oljigt och skitigt med någon Gulfalmanacka med någon naken tjej på och oljiga mekaniker hängde över ett litet bord med plastmuggar som var svarta i handtaget) där mekanikerna satt. Att jämföra den platsen med en mack idag, 2013, är fullständigt meningslöst. Det är två olika världar. Snubben körde rally och vi var ofta ute och såg dessa tävlingar. Jag blev mycket motorintresserad och toppen av toppen inom motor var Formel 1.

Ronnie Peterson var givetvis den store idolen och hemma låg man på golvet med tre bilar, en Ferrari, en Lotus-Ford och McLaren. Vilket betydde för 10-åringen: Niki Lauda, Ronnie Peterson och James Hunt. Jag hängde med rätt bra i vad som hände fram till 1978 och Monzabanan.

Just 1976 är den absolut fräckaste säsongen inom Formula 1 någonsin. Svårt att bräcka. Det har nu gjorts en film om den och jag har inte sett den och kommer inte att se den. Lika lite som jag vill se filmen om Monica Z eller den om Cornelis vill jag förstöra min bild av året 1976 med någon löjlig återblicksfilm. Verkligheten är enligt mig alltid märkligare än fiktionen.

Däremot finns det några bra dokumentärer på "tuben" om denna fantastiska F1-säsong som hade allt. Precis allt. (Se två utmärkta dokumentärer som "Hunt vs Lauda F1s Greatest Racing Rivals" och "James Hunt: Clash Of The Titans - Lauda Vs Hunt")

Vad hände då egentligen säsongen 1976 när jag var tio bast? Här en liten resumé:

Niki Lauda var regerande mästare sedan säsongen 1975 i Ferrari. James Hunt var helt ny i McLaren inför säsongen 1976. Ferrari hade pengarna. McLaren var lite tunna ekonomiskt och hade fått en ny sponsor ciggaretmärket Marlboro. Laudas poäng först och därefter Hunt.

Lopp 1 (Brasilien).
Hunt tog pole position men bröt (0p), Lauda vinner (9p).
(L. 9- H. 0)

Lopp 2 (Sydafrika)
Lauda (9p) vinner igen och Hunt får (6p).
(18- 6)

Lopp 3 (USA väst)  
USA. Lauda 7 p och Hunt 0
(24-6)
Mellan lopp 3 och 4 trillar Lauda av sin traktor i Österrike och bryter några revben men sitter i bilen till lopp 4.

Lopp 4 (Spanien).
Hunt vinner (9p) och Lauda kommer tvåa (6p).
(30-15)
Det blir bråk om McLarens bil som Ferrari menar vara för bred. Hunt diskas och förlorar sina poäng. Ställningen ändras från (30-15) till (33-6).

Lopp 5 (Belgien)
Hunt bryter (växellådan) och Lauda vinner (9p).
(39-6)

Lopp 6 (Monaco)
Hunt bryter (motorn) och Lauda vinner (9p)
(51-6)

Lopp 7 (Sverige, jo då :-) Anderstorp ...
Hunt på femte plats (2p) och Lauda 3.a (4p)
(55-8)

Lopp 8 (Frankrike)
Hunt vinner (9p) och Lauda bryter (motor) (0p).
(55-17)

Lopp 9 (England)
Sommaren i England är den varmaste någonsin. Hunt har vunnit i Frankrike och är på allas läppar och loppet har en rekordpublik på 80.000. Två Ferrari i pole position och Hunt bakom. Ferraribilarna kör i varann och Hunts bil träffas och skadas. Han tar sig in i depå (dock fullföljer han inte banan - viktigt). Arrangörerna vill starta direkt men det blir palaver och Hunt ska egentligen inte få starta och publiken blir vansinniga och skriker "Hunt Hunt" och kastar in saker på banan varvid omstarten försenas och det gör att McLaren får tid att fixa bilen och den står redo för start. Efter omstarten hamnar Lauda etta och Hunt tvåa och vid ett träd som skymmer en kurva (se dokumentären) kör Hunt om Lauda och vinner Englands Grand Prix. Ferrari protesterar. Hunt kommer att diskas en månad efter tävlingen efter ett möte i Paris och det blir ett himla virrvarr med poäng. Men efter englandsloppet står det:
(58-35)  

Lopp 10 (Tyskland, Nürnberg)
Banan i Tyskland ansågs som en av de farligaste banorna i världen. Fram till 1976 hade ca 50 förare mist livet på banan. Lauda ville inte åka och samlar ett möte inför tävlingen med alla förare. Man röstar och Laudas förslag förlorar med en röst. Loppet ska köras.

För första gången regnar det vid ett F1 lopp 1976. Banan är lång och det är både blött och torrt på banan. Vid en rakstrecka får Lauda sladd på sin bil och den åker in i ett räcke och bilen tar eld och en annan bil kör in i Laudas bil och hans hjälm flyger av. I en minut sitter Lauda kvar i den brinnande bilen och lungorna tar mycket stryk. Man beräknar att han har 5 % chans att överleva. James Hunt vinner tävlingen (9p).
(58-44)

Ferrariteamet plockar in en ny förare direkt på Laudas plats.

Lopp 11 (Österrike)
Lauda deltar givetvis inte och Hunt kommer 4:a och får (3p).

Lopp 12 (Holland)
Lauda deltar inte och Hunt vinner (9p)
(58-56)

Det skiljer nu två poäng mellan de två och Lauda som har varit borta sedan kraschen kommer att sätta sig i bilen 40 dagar efter olyckan. Han får till en början en total psykos under sin första träning och kör omkring på ettans växel och kan absolut inte växla till tvåan. Olyckan kommer att sitta djupt i honom och i samband med regn får han än svårare att hålla sig lugn. Regnet under tävlingen i Nürnberg kommer att förfölja honom. När han åter gör comeback i Monza 1976 så öser regnet ner ...

Lopp 13 (Italien, Monza).
Monzabanan är Ferraris hemmaplan och Lauda hyllas som en hjälte till sitt första lopp efter kraschen. Ferrari kommer att anklaga McLaren för att använda fel bränsle. Hunt krockar direkt och går tillbaka till depån och publiken kastar så mycket skit man kan mot honom. Vinnare blir Ronnie Peterson, på samma bana som kommer att bli hans öde och Lauda kommer fyra (3p).
(61-56)

Nu har man ett möte i Paris angående racet i England och det beslutas att Hunt ska diskas och lauda blir segrare. Ställningen ändras från 61-56 till 64-47 och det ser nu mörkt ut för Hunt att kunna ha en chans att vinna mästerskapet. Hunt sägs nu koncentrera sig på nöjen ...
(64-47)

Lopp 14 (Canada)
... och vinner i Canada (9p) och Lauda kommer på 8:e plats.
(64-56)

Lopp 15 (USA öst)
... och vinner även i USA (9p) och lauda kommer 3:a (4p)
(68-65)

Vilket gör att det skiljer tre poäng inför sista tävlingen i Japan där man för första gången någonsin ska sända ett Formel 1 lopp live över hela världen. Mycket pengar är inblandat i det hela och arrangörerna ser sig tvungna att köra loppet och det öser ner regn över banan och inga förare vill köra ...

Lopp 16 (Japan)
Det fullkomligt öser ner och alla förare vill ställa in. Pengar står på spel. Loppet skjuts upp i två timmar och sen beslutar man sig för att köra. Man ser inte bilarna. Hunt tar ledningen direkt. Lauda får Nürnberg i tankarna och kör in i depå. Vägrar köra en meter. Det finns en bild från depån där ögonen stirrar ut i panik. Hunt vägrar byta däck och får punktering på bägge. Åker in för att byta när det är fem varv kvar och mästerskapet tycks vara utom räckhåll (han måste komma minst trea). På sista (jag är osäker där) men på någon av de sista varven kör han om och hamnar 3:a. Lauda säger i en intervju att när loppet nästan är slut går han ner i en tunnel och hör att han är mästare och när han kommer ut ur tunneln - som gjort att han inte hörde speakern - så hör han att Hunt är världsmästare. Hunt vet inte själv att han vunnit efter loppet då han svär och är förbannad. Men 1976 års Grand prix vinns av James Hunt efter en otrolig säsong.

Skit i filmen om den säsongen. Se de här dokumentärerna som är mer spännande. Hunt sa själv att om man skrivit ett filmmanus om den här säsongen hade ingen trott att det skulle kunna hänt på riktigt.

Hunt och Lauda var goda vänner och egentligen borde nog bägge ha blivit mästare 1976 ... men så går det inte till i sport, någon måste vinna.


  

Svd 1.

söndag 18 augusti 2013

Ça Ira - en opera av Roger Waters ...

Hade förmånen för några dagar sedan att se en opera skriven av Roger WatersÇa Ira - på Göteborgs Kulturkalas. På scen satt den forne frontmannen i Pink Floyd och läste ur en stor bok som en slags sagofarbror tillsammans med 215 musiker och kör.

En mäktig upplevelse där somliga partier i musiken var klara kopplingar till en del låtar från The Wall m.m. Inte så konstigt egentligen men ändå härligt att i operamusiken ändå finna grunden i Waters skapande som rockmusiker. Att hans karaktär lyser fram i en opera likväl som en rocklåt.

Tyvärr missade jag uppsättningen av The Wall på Ullevi som var igår ... men men .. C'est la vie ...






Sen när jag satt här och nosa på nätet så visar det sig att Pink Floyd har egna viner ... 
"The Dark Side of the Moon' Cabernet Sauvignon" ...



tisdag 30 juli 2013

Det s.k. Chicherin House i St Petersburg och Anna Achmatova

Såg en dokumentär (visas f.ö. idag kl. 12:20) om Anna Achmatova där såg man i slutet hur man rev ett äldre 1700-talspalats i centrala St Petersburg. Byggnaden var det gamla Chicherin House som stod färdig 1771 och som plötsligt revs 2007. Jag måste ha passerat byggnaden där vid Mojka flera gånger utan att begripa att den en gång i framtiden skulle rivas.


Mellan 1919-23 fanns här det s.k. "Konstens hus" som etablerades av Maxim Gorkij där bl.a. tidens stora Achmatova, Blok, Majakovskij och Belyj höll till. Från 1923 fanns biografen "Barrikada" i byggnaden som blev berömd för att den höll öppen under hela Leningrads belägring.

Mer om byggnadens historia finns här: Chicherin House, artikel på wikipedia.

Biografen slogs igen i slutet av 1980-talet då huset var i dåligt skick. Den renoverades och 1998 öppnade man åter biografen och 2006 stängdes den för "rekonstruktion". I juni 2007 revs plötsligt hela byggnaden och en ny byggnad uppfördes som såg i princip likadan ut som den gamla. Vissa menar att man rev den och byggde upp en likadan bara för att kunna få in en pool på taket för hotellets gäster - inte helt omöjligt om man känner till 2000-talet och vet lite om Ryssland ...

Inredningen från den gamla byggnaden försvann helt vid rivningen. Idag inhyser den nya byggnaden Taleon Imperial Hotell. Lite intressant är det ju att se att det inte står något om rivningen på deras hemsida Däremot skriver man väldigt mycket om byggnadens långa historia ...

Peter Frisk

söndag 14 juli 2013

Gårdagens färgsättning och dagens, Gustaf Adolfs torg, Göteborg

Gick förbi Göteborgs rådhus som nu rustas för att bli Stadshus och förundrades lite över den nya färgsättningen. Jag har alltid uppskattat både Nicodemus Tessins d.ä:s byggnad från 1672 och Gunnar Asplunds tillbyggnad från 1935 som genialisk (jag vet en del som tycker tvärtom men så är ju livet).

Det kanske berodde på färgsättningen ... nu tycks de, husen, bli mer ... fadda ...

I min värld harmoniserar de två byggnaderna just genom dess färgsättning. Den gula och vita färgen som verkligen låter bägge husen skina och markerar vissa partier så att det blir liv i de båda husen - och att man därigenom kan finna likheter trots olikheterna. Nu har man tydligen ändrat på det och nu ser man enbart olikheterna.

Först en bild på byggnaderna i vitt och gult och därefter hur det förmodligen kommer att te sig i nyrenoverat skick:

Tessins och Asplunds byggnader 12 mars 2012. Foto: Peter Frisk
Tessin och Aspluns byggnader 14 juli 2013. Att de ska måla i vitt är ju ganska otroligt då ställningarna plockats ner ... Foto: Peter Frisk
Man har alltså ändrat färgsättningen. När jag gick förbi idag hade man täckt av Asplunds byggnad och färgen var fullständigt entoning och påminde om färgsättningen som man ser när man ser gamla filmer från 60-talets 1600-talspalats i Stockholm (lite mörkbrunröda och dassig som i och för sig kan beror lite på filmfärgen). Vad det är för färg är jag för dålig på att veta, den är mörkare och inte gul (ser den gul ut på min bild så stämmer det inte alls mot verkligheten där färgen är mycket mörkare - mer sandröd). Men att det förstör byggnadernas samverkan och Asplunds själva idé är ju fullständigt självklart. Jämför man med Tessin d.ä:s domkyrka i Kalmar så har ju den samma färgsättning som sonens två kyrkor i Karlskrona; Trefaldighetskyrkan och Fredrikskyrkan, så anar man kanske var idén om färgen har kommit (fast Tessin d.ä:s byggnad här i Göteborg kommer att bli mörkare såvida det nu inte handlar om en grundfärg vilket ju är mindre troligt). Å andra sidan hade de ju kunnat titta på Sjöfartshuset vid Skeppsbron i Stockholm som har samma färgsättning som Göteborgs rådhus hade 2012 - se här (med den risken att man nu målar om Sjöfartshuset i den färgen som man tagit fram i Göteborg ... men det är ju å andra sidan osäkert om Tessin rita huset vid Saltsjön ...). 

Kalmar Domkyrka, Tessin d.ä. - Foto: Peter Frisk 2006
Fredrikskyrkan i Karlskrona, Tessin d.y. - 2006 - foto: Peter Frisk
Trefaldighetskyrkan i Karlskrona, Tessin d.y. - 2006 - Foto: Peter Frisk
Nu är det väl som det brukar vara. Gamla hus byter färg titt som tätt vid varje renovering då det dykt upp en ny färgexpert och nya rön har förts fram genom något nytt pigment som man hittat i nått hörn (eller, för att vara ärlig - ekonomi). Det räcker med att vandrat runt på Riddarholmen under några årtionden och sett 1600-tals-palatsen byta färg gång efter annan och hört färgexpert efter färgexpert säga att "nu har vi funnit rätt färg så som det var" ... å så kommer det en ny och färgen ändras ... igen ... å igen ...

I ärlighetens namn så var det bäst med gult och vitt på de där husen ... men det är klart, nu ska politikerna in så då gäller det ju att tråka till det ... och ska rätt vara rätt så ska ju huset inte ha en gul färg som ju är en 1700-talsfärg. Men jag gillar ju gult ... Stockholm kallades ju en gång den gula staden :-) Men Göteborg är å andra sidan inte Stockholm och å andra sidan så är inte Stockholm så gul heller ... numer ...

Återkom gärna - så ska ni se att jag har ändrat i artikeln ett par tre gånger :-)

Gårdagens Bangata, Göteborg

Jag bor i slutet av Bangatan i Göteborg, där den går ihop med Djurgårdsgatan och har ju anat att det någon gång i vår historia fanns en äldre bebyggelse på gatan. Vilket det givetvis fanns.

Bangatan 1938 ungefär vid nr 35-36. Foto: Otto Thulin
Bangatan 2000-talet vid nr 36. Foto: Hitta.se
Ser man på bebyggelsen på det gamla kortet från 1938 när man drar spårvagnsspåret genom Bangatan så är det en blandad bebyggelse med träkåkar och hus i sten och mycket snickarglädje. På vissa platser i Majorna kan man än idag se spår av dessa områden. Det var väldigt nära att även de områdena revs under rivningsvågen på 60-talet. 

Längre bort på Bangatan mot Stigbergstorget - givetvis under rivningshot - finns det ännu några partier kvar av det gamla Göteborg och sekelskiftets Majorna.

I början av Bangatan ligger ännu en äldre blandad bebyggelse. Foto Peter Frisk
Stenhus och trähus. Foto Peter Frisk
Gårdar och på toppen Masthuggskyrkan. Foto Peter Frisk
Detaljer ... Foto Peter Frisk
Tyvärr är givetvis byggnaderna inte underhållna då man inväntar rivningar. Den gamla vanliga taktiken för att riva. Låt förfallet pågå och säg sen att de är för förfallna och ... det går inte. Givetvis rena skitsnacket. Man vill tjäna deg och då ger man fan i att arbeta på att ha en levande blandstad och önskar fyrkantig likadana klossar över hela landet och lurar i befolkningen att det är modernt, så ska du bo medborgare. I ett nytt hus och hålla käft. Foto Peter Frisk
Ett av sorgebarnen på Bangatan 10. Fastighetsägaren gör allt för att få riva. Foto Peter Frisk
Inne i trapphuset på Bangatan 10. Foto Peter Frisk
Ser man hur Bangatan såg ut 1938 och idag så bör man rimligtvis göra allt man kan för att bevara den del av gatan som speglar sekelskiftets Majorna. Det bör ett rikt land som Sverige ha råd med. 

Från mitt fönster ser jag dagligen turistbussar glida ner för Djurgårdsgatan och spana runt i Majorna. Jag tror inte att de stannar till vid de nya husen och står som fågelholkar. Vad de tittar på är den gamla bebyggelsen. Alltså finns det verkligen ett stort värde i att bevara.

Häng gärna med på mina kulturguidningar som inleds i Majorna i slutet av juli på cykel. Läs mer här.

Här finns en artikel att läsa om Bangatan: "Bangatan 10 i väntan på tvångsförvaltning" (där kan läsas, 2012, att man i byggnadsnämnden skulle titta på hela Bangatan till hösten -12, undra om det blev av ...?)

lördag 6 juli 2013

En tripp med den Kulturmärkta ångbåten Blidösund ...

Hade förmånen att få hänga med på en lite tur på Blidösund som ett slags matrospryo. Skutan är från 1911 och tuffar ännu på till glädje för Stockholms Skärgård och för alla människor ... (läs om Blidösunds fantastiska historia här)

Blidösund, från 1911 - laddar upp för avfärd.
Maskinisten - som jag, usel som jag är på namn, har glömt namnet på ...
Däremot var herrn en urgöteborgare och från Majorna! Så med säker hand tuffa vi iväg.
Kapten Lennart Ehrgård håller koll på apparaterna.
Kulturförfall i detta "rika" land - dock ej rikt på att ge kulturen flis - Saltsjön ligger still ...
Vi stävar ut från ...
... och passerar Ånedinlinjens "Birger Jarl" som samma dag gick i konkurrs ...
I detta "rika" kulturland ...
Vi lyckades göra något för Gamla stan genom att ta med
en grändgubbe från loppisen Loppman - Dan Rönnberg. 
Den unika Kvarnholmen passeras och här byggs det för fullt.
Fyrkantiga lådor med front mot norr och baksidan, söderut, mot ett berg ...
Med en parkering framför ... lite ljus på kvällen får de ... och berget kyler väl ner gott.
Märkliga kåkar i ett fint läge som man kollrat bort ... 
Vi lämnar eländet. Notera att fasadens ut mot Skärgården som borde vara
guld att använda som .. inte har ett fönster ... bästa utsiktsplatsen i kåkarna har
arkitekten stängt - smart ... 
Blueslegenden Roffe Wickström. Härligt att höra då det var ett tag sen jag såg en
konsert med denne lirare.

Ack, denna Skärgård ...
Strålkastare måste man ha ...

K-Märkt!!!!!!!! Ge pengar till Blidösund, så jävla lätt är det inte
i detta U-land för kultur. Värna vår kulturskatt!
Någonstans på skeppet gled den gamle OS-boxaren, brons 1988
och Punschpralinen Lars Myrberg omkring och vi hann att
spåna lite om vår bejublade "fotbollslandskamp" mot The Royal Houseguard" i London 2010 ...
Den matchen är värd att ta i nån annan tråd någon annan gång ...  
Tillbaka till Skeppsbron och Stockholms Slott ...
Kapten Ehrgård efter ett väl utfört arbete åter tillbaka till hemmahamnen.
Åk Blidösund och lyssna på musik. 
Stadsflanörens pojkdröm slog in - att ratta en ångbåt :-)