söndag 27 november 2016

tisdag 14 juni 2016

En film om stadsrummet: William H. Whyte

En intressant film om hur människor rör sig och sitter i stadsrummet.

William H. Whyte var en "people-watcher" (wikipedia :-) och hävdade att en stadsmiljös kvalitéer i första hand låg i om det fanns bekväma platser för en fotgängare att sätta sig på. Ju bättre bekvämlighet för fotgängare desto bättre stadsmiljö. Whyte kom fram med det självklara svaret (eg. avd. bondförnuft):

"People tend to sit where there are places to sit"

Vis av erfarenhet så kan jag ge min syn på saken och det är att nybyggda områden har väldig dålig stadsmiljökvalité (där man snarare gör allt för att ingen ska sätta sig ner). Nåja, filmen är utmärkt och även kul :-) (bara det - och fundera på de dataanimerade arkitekttorgen ni brukar se och jämför ...)


The Social Life of Small Urban Spaces: William H. Whyte from Nelly Oli on Vimeo.

måndag 18 maj 2015

Storleken har en förödande betydelse - ang Leopold Kohr ...

Jag läste nu på morgonen en understreckare i SVD om Leopold Kohr och om "storlekens" problematik i vår värld. Det stora kontra det lilla i mänskligt liv. Där det stora har en förmåga, givetvis, det stora är stort, att krossa allt smått liv - det lokala. Här finns artikeln (Storleken har en förödande betydelse) och om den inte går att läsa har jag gjort en anteckning här nedan med mina egna små funderingar och tillägg och ombakningar av ämnet (en typisk artikelanteckning från min sida som aldrig kommer längre än till anteckning) - nåja, läs gärna (men den är helt byggd på Ervin Rosenbergs artikel - som var bra och ära den som äras bör ...).

Kopplat till min fundering kring det lokala samhället och en kritik mot utvecklingstanken – att all utveckling enbart är till godo och bra (det är något knepigt med det där ordet ”utveckling”).

Leopold Kohr (1909-1994) var en nationalekonom från Österrike med idéer om ”storlekens” problematik och han var tidigt motståndare till fascism och kommunism och såg sig som en filosofisk anarkist (blanda nu inte ihop korten käre medborgare vad anarkism anbelangar). Kohr skulle idag sannolikt brännmärkas som globaliseringsfientlig då han på 50-talet förordade en ”nerväxt och utveckling i små lokala gemenskaper” och det i en tid då praktiskt taget alla ansåg att tillväxt, frihandel och globala satsningar skulle lösa världens problem (något som ju är lika central i vår tid).

För Kohr var storleken ”mänsklighetens största problem”. Vår tids människor har i allmänhet svårt att se den gigantiska förändring och omvandlingar som skett i vår tid (i vår nutid). Det handlar inte artskillnad utan storleksskillnad. För att ta ett exempel. Vår tids konsumtion är gigantisk i förhållande till tidigare epoker som inte behöver vara längre bort än 20 år och den blir bara större och större och det snabbare och snabbare. Under 1900-talet blev krig som alltid funnits, till storkrig, arbetslösheten, som alltid funnits övergick till massarbetslöshet, fattiga, som alltid existerat övergick till att bli massfattigdom – företeelserna har alltid funnits i historien och existerat men det handlar om andra nivåer. Skillnaden på nivå, på dess storlek.

Kohn ansåg att mänsklighetens stora problem ligger i storleken på alla företeelser. (Man kan kanske tala om hanterbart eller inte hanterbart). Alltså, själva storleken på fattigdom, hunger, arbetslöshet, miljöförstöring, korruption, inflation, lågkonjuktur, konsumtion, skogsavverkning, oljeberoende etc. (jämför även att bygga högt och nutida byggnader som har mycket luft i sig, oanvändbar yta).

”Närhelst det är fel på något har det blivit för stort”, hävdar Kohr (urartade projekt som sväller och spelar sitt eget spel har vi sett många av i historien och de tycks ju bli än flera då allt svält upp till gigantisk storlek och man tänker på Slussen och en Västlänk i Gbg). (man kan säga att när något lämnat sin mänskliga skala så uppstår problem – ta Kinas gigantiska växande städer – och jämför också med uttrycket att ”älska mänskligheten men inte människan”). Kohr ser inte heller en slags världsunion som det som ska lösa det hela. Ingen övergripande stat. Det menar han bara skulle förvärra det hela och öka på storleken av allt än mer (jag förmodar att tanken är: stor stat, union lika med storsvullna projekt med trolig följd: ångvält över de små för den Stora sakens skull …). ”Varken kapitalismen eller socialismen hade några botemedel, ansåg han” och allting borde göras mindre och graden av självförsörjning borde öka (Kohr avlider 1994 – se i vilken tidsepok han ingick). En brittisk ekonom och efterföljare till Kohr skrev ”Small is beautiful”.

Kohr önskade skapa mindre, till mänskliga mått, anpassade enheter för att undvika katastrofer där ”människor blir anonyma och utbytbara varelser”. (somliga har ju kallat 1900-talet för katastrofernas tidsålder och vi lever ju fortfarande i den epoken fast få ser det och när allt blir mass så försvinner vi in i en liten kugge i hjulet …). (för att inte tala om storleken på utrotningen på våra vilda djur eller storleken på förändringen på naturen, reglerade Stora floder, storleken på odlingar, stormarknader, storleken på våra hus, och storkonsumtion …) (flyg tex en av Göteborgs flygplatser 10.000 resenärer per år 2000 och 2010 blev det 800.000 per år – massturismen som är i en skala som överträffar allt annat vi tidigare sett och som äter upp det småskaliga snabbt).

En nutida Olivier Rey skriver ”förlusten av det rätta måttet”. (jag jämför det gärna med ordet balans, att finna den rätta balansen, jämvikten, som inte är något hokuspokus utan det handlar om nivåer – att inget får gå till extrem). Jämvikt är ett bra ord. Rey skriver att går man över denna jämvikt blir det mesta kontraproduktivt. Som exempel: ansträngningar att öka tillväxten alstrar nya ansträngningar att öka tillväxten som alstrar … ja … Konsumismen (där tillväxten ju har en stor del i att vi behöver konsumera mera hela tiden för att hålla tillväxten igång) bygger på att varje konsumtionsföremål inte tillhandahåller den väntande tillfredställelsen vi hoppades på och skapar som Rey kallar det en ”organiserad otillfredställelse” (mycket fyndigt ord) som gör att vi alla håller konsumtionen vid liv (onekligen är det väl så att vi är otillfredsställda då vi i allmänhet köper nya saker som vi redan har flera av innan – med den skillnaden att de byter färg eller uppdateras en aning eller får en ny inneboende kraft – se reklam och varumärkesfetiscísm - för att just säljas igen och igen – vilket är masskonsumtionens maskineri). (jag tycker mig ana w. benjamin här) (vi är otillfredställda, eller har lärt oss bli otillfredställda av vår egen utveckling, och de som säljer saker till oss – alltså vi själva – bygger säljandet på din/min/hans/hens/hons otillfredsställesle och så rullar det på …).

I detta race kan inte alla delta då resurserna inte är outtömliga. (resurserna är mindre än utbudet – en paradox men fullständigt sann i det här sammanhanget). (här kommer en annan av mina funderingar in och som är ett stort problem – vi har ett samhälle där alla eldar på och gasar på. Vi har inga som saktar ner och försöker bromsa upp – de finns men de är ytterst marginella. Vad vi ser idag är en värld där alla gasar på i full hastighet, privata företag, och stater och politiker.

Kanske det vore läge med att några bromsade upp – tex politikerna som inte enbart ska bejaka fortkörarna utan även alla de som inte hinner med. Om nu utvecklingen går så fort och bara ökar så ska vi väl inte hjälpa till att öka den än mer. Det är min lilla åsikt i alla fall och jag tror Kohr var inne på det).

Vi behöver helt enkelt på något vis återgå till ett ”här och nu” – komma ner på ett mänskligt plan med fötterna på jorden. Samhället, det demokratisk och de är valda dit bör arbeta på att få ner alla frågor till en mänsklig nivå och finna balans. Inte stå på gasen.

fredag 15 maj 2015

Mad Max och rost ...

Sitter och läser morgonens filmrecensioner och får en känsla av att jag kommer att gilla den senaste Mad Max-filmen.

På nått sätt så får jag en känsla av att den filmen i sig bär en önskan - ja märkligt nog - av något annat. Som ett citat ur dagens Svd: "äkta människor, äkta bilar, äkta öken". Det handlar ju verkligen inte om realism men ändå en viss realism. Vad vi ser är något annat än all glansig framtid med alla skinande robotestetik och kökslycka och vår nuvarande totala dataanimeringsfilmvärld som vi matats fulla med under många år - det här är snarare en total återgång till riktig svett, skit, rost, buller och en verklighet som en arbetargrabb som jag fattar och förstår. Långt bort från slipade arkitektkontor och käcka framtidskonsultkontor med onåbara visioner om en totalstajlad värld där allt är totalordnat (och där ordningen inte alls är olik att gå i total takt). Då krävs en viss galenskap och oordning och det känns som den här filmen har den vildhet som många av oss idag tycks sakna.

Fan, titta bara på den trailer som rullar. Här bränner några totala galningar rakt igenom ett ökenlandskap i fullt ös. En snubbe är fastbunden framför en av bilarna och med en elgitarr och man har monterar fast gigantiska högtalare på fordonen.

Här ser vi white-trash ta revansch. Tänk er dessa mot de jeppar som joggar runt i de nybyggda ordnade områdena med sina toklån och sina slimmade trista inredningar och gråa stålsnajdade bil mot deras blanka och vita minimalistiska nya kök mot denna hög av rost och galenskap av liv.

Jag tror inte framtiden hör Matrix till eller till visionärerna som planerar våra städer där de menar att allt kommer vara ordnat och perfekt 2030. Jag tror snarare på en framtid åt Mad Max hållet. Och vet ni vad - märkligt nog, jag känner en viss känsla av tillfredsställelse av det.

Det handlar om bakgrund. Skit, rost, botten av samhället, fabriker, industrier, kamp, grunge, white trash, arbetargrabben, ett 80-tal där jag och mina polare älskade (och fattade instinktivt) Mad Max filmerna för att vi begrepp hela estetiken - och varför? Tja, är man uppvuxen i den forna industristaden Katrineholm så fattar man, likväl som jag tror en Eskilstunabo fattar, eller Arvika, eller varför inte en Manschesterbo eller varför inte en Detroitbo eller för att binda ihop det hela, varför inte en Seattlebo ...

Nä, tacka vet jag rost och full gas in i framtiden och ingenting är stiltje utan i fullständig intakt rörelse och långt bort från falsk bostadsrättslycka och låtsasskägg och altanstiltje ... jag tror filmen sitter så rätt i vår tid - ja, att den faktiskt behövs.

Man kan även göra en liten jämförelse med konst. Ta Anselm Kiefer som verkligen kan ses som en slags Mad Maxkonstnär :-) rörelse, material som ständigt förändras, vetskapen om att det hela vi befinner oss i är ett stort kaos och att allt går in i djupet, och här finns verkligen ett innehåll (mycket rost och annat skoj - material under en ständig förintelseprocess). Vi kan kontra Kiefer med en nutida epigonkonstnär: Jeff Koons - mycke stillestånd och väldigt mycket yta och glans (och i takt, allt står i takt, ordnat) och enligt min mening helt utan innehåll och därför älskad av ytans män - ja, en snubbe som tex den där Oscar med sitt Properties och hans gelikar passar som hand i handsken med Koons konst och syn på världen.

Och vilka tjackar Koons prylar o hyllar honom - japp ytgänget. (lika barn leka bäst där de halkar omkring på sin glansiga yta ...)

Vi måste under ytan ...


söndag 26 april 2015

Rémy de Gourmont ...


”Att vara konformist, att imitera och följa regler och anvisningar är en dödssynd för en författare. En författares verk skall reflektera hans personlighet, på ett överdrivet sätt till och med. Det enda som kan ursäkta att en författare skriver är att han skriver sig själv, att han yppar för andra vilket slags värld som speglar sig i hans individuella spegel; originaliteten är hans enda ursäkt: han bör säga det som ännu inte har sagts och säga det i en form som ännu ingen känner. Han bör skapa sin egen estetik, - och vi bör tillåta lika många estetiska uppfattningar som det finns originella skapande intelligenser, och bedöma dem utifrån vad de är och inte utifrån vad de inte är”

                  Rémy de Gourmont (1858-1915)

torsdag 2 april 2015

Radio KulturKaos möter Lars Epstein

Peter Frisk samtalar med Lars Epstein
på Kulturhuset 2 april 2015.
Tredje avsnittet från Radio KulturKaos där Peter Frisk samtalar om "platsen" med stockholmsprofilen Lars Epstein. Här kan ni läsa Lars blogg Epsteins STHLM.

  

lördag 14 mars 2015

Ménilmontant (1924-25)

Ett underbart mästerverk från 1925 i klippning och hur det är filmat. Många filmtekniska innovationer. Dimitri Kirsanoff.

Tyvärr har originalmusiken försvunnit. Den ska ha varit specialgjord just för filmen.

rummet

han hade tryckt upp en obegränsad begränsad upplaga i sitt stora lilla galleri där han visade det han inte ville visa somliga som kände honom visste inte vem han var och skrattade hela tiden när inget var roligt och sa ja när de vägrade delta i det som de deltog i och blundade och såg allt som det inte var och när de tittade så såg de ingenting och sa att allt är nog bra och tittade ut mot ljuset i den mörka natten och gick ner för trappan för att ta sig till vinden och han somnade och stirrade in i väggen där alla sex ytor, tak, golv, vägg 1, vägg 2, vägg 3, vägg 4, var stängda, släta, gråa och låsta och inneslöt honom i ett tomt övergivet tyst och stilla ickerum där han skulle sluta sitt liv i högsta lycka av ledsamhet utan att lämna det minsta spår om att ha funnits till ...

torsdag 26 februari 2015

Radio KulturKaos möter Eddie Grahn ....

Peter Frisk intervjuar Gamla stan-profilen Eddie Grahn.
 

 Eddie har hållit till i samma lokal i Gamla stan på Själagårdsgatan 17 i Stockholm sedan 1958. Eddie har kallats för Gamla stans klubbkung och har drivit en mängd olika klubbar i Gamla stan. År 2015 bedriver fortfarande Eddie sin legendariska lopphandel i gränden - en av de sista genuina platserna i stadsdelen.