tisdag 30 december 2008

ännu ett Ciorancitat ...

Kan inte låta bli:

"Också den uppriktigaste misantropen påminner stundom om den gamle poet som, sängliggande och fullständigt bortglömd, i sitt raseri mot sina samtida förklarade att han inte längre tänkte ta emot några besök. Av medlidande gick hans hustru då och då och ringde på dörren."

Ur: "Om olägenheten i att vara född" av E.M. Cioran.

måndag 29 december 2008

Ett släktfotografi och ett annat perspektiv ...

Det finns i min släkt ett fotografi som har etsats sig in i mitt huvud. Tyvärr har jag det inte själv men har länge haft funderingar på att ordna en kopia. Med all sannolikhet lär det aldrig bli av.

Fotografiet som är taget utanför torpet där min farmor växte upp några mil utanför Katrineholm. Där ser man hela farmors familj. Hennes pappa och mamma och hennes syskon och hon själv - sammanlagt 13 personer. Farmor var äldst i barnaskaran och hela familjen står i något slag av trip-trap-trull ner till den yngste ... I närheten, eller om det finns med på bilden, står deras hus, ett torp på ca 40 kvm. Bilden måste vara tagen nån gång kring 1922-23.

Det tycker jag säger en del. Så länge sen är det inte. Jag har själv träffat några från fotografiet.

Kanske bilden sitter än mer inetsad i mig då jag bodde hemma hos min farmor och farfar mer än hälften av min uppväxttid. Den har förföljt mig kan man säga. Den person jag alltid varit har grund i den bilden. Fattigtorpet i det mörkaste sydvästra Södermanland. Storgods, torpare, fattigsverige ... en tid vi tycker är långt bort. Men vi är nära den världen - åtminstone känner jag mig nära den lika mycket som den är fjärran bort likt medeltiden eller då man byggde pyramiderna.

Jag har hört henne berätta, hon på kortet, om hur det var.

Och jag såg henne gå upp och städa skolan och gymnastiksalen som låg bredvid där de sedan bodde tillsammans med de andra städtanterna inne i Katrineholm.

Nåväl, nån gång på 30-talet fick min farfar och farmor en lägenhet inne i stan. En tvåa. De kom att få fem barn som växte upp i tvåan. De trivdes säkert alldeles utmärkt med alla moderniteter. Deras barn får sedan i 1-3 barn och de flesta av dem kom att bo i villa. De flesta, jag vill nog säga alla, av dessa barn hade egna rum.

Vi kan alltså se en liten utveckling här från ett litet torp i skogen och många barn till stora villor med färre barn. Från tjugotalets börja till 70-talets mitt. Den exeptionella tiden i Sveriges historia som tyvärr, många har glömt.

För vi var inte ensamma. Mången i detta land har gjort samma resa från trångbott och fattigt till stort och rymligt och gigantiska plasma-tv-apparater, hypersmå minimusikspelare, tvättmaskiner, batteridrivna borrmaskiner, jalusier och gigantiska verandor, nytt kök, nytt badrum, ny bil och liten mobil att hålla sig ajour med ...

Och nu talar vi om kris ... ? Och det sägs på sina håll av experterna att krisen är över efter 2009. Då ska det enligt dem gå tillbaka till det "normala" = (så som det var innan krisen)..... men en smula perspektiv på livet och vår historia vore väl lite på sin plats. En tacksamhetens ros till oss själva att vi fått lyckan att leva i den tid vi lever i. Men icke ...

Ser du detta farmor, förlåt oss, vi vet inte vad vi gör ...

söndag 21 december 2008

E.M.Cioran

En rätt okänd författare från Rumänien landade på på mitt bord. En bok med flertal korta texter, jag ska ta ett smakprov:

"Man borde ha hållit sig kvar på larvstadiet, tagit sig ledigt från utvecklingen, förblivit ofullbordad, haft det skönt i elementens siesta och i all fridfullhet förträas i embroyonal hänryckning."

Och så går han på, och jag gillar det.

onsdag 10 december 2008

Det tysta rummets död

Det sägs att vi lever i en tid där vi har vårt fria val. Det stämmer inte.

Mitt val idag var att arbeta och studera och alltså uppsökte jag den plats där jag tror att tystnaden ska råda - ett bibliotek. Det visade sig att där var konsert. Dock utanför, men ljudet lät rätt bra och fyllde hela läsesalongen. Nu var jag på Kulturhuset och där tycker jag att det är ganska ok. Huset ska ju vibrerar, och det gjorde det.

Men jag är en flitigare biblioteksbesökare än så och har besökt en rad bibliotek. Nu i veckan stod det i tidningen att även Stadsbiblioteket skulle börja med konserter - popkonserter. Medborgarplatsens bibliotek är ett ställe jag slutat att gå till. Där är det ständigt en massa småkonserter av olika slag och samma sak gäller Göteborgs Stadsbibliotek där det är ett himla liv.

När jag frågat på biblioteken får jag ofta svaret att "jag inte riktigt hänger med" och den som säger det brukar vara en person som är ca 10-20 år äldre än jag. "Det är nya tider nu" säger de till mig och tittar på mig som om jag är en gnällig gammal gubbe som stör deras nya liv. Vilket jag gärna är. Hellre det än en tyst snäll och blassélik 20-åring eller 40-50-60-årig låtsastonåring (vilket det finns många av i vårt samhälle). Jag köper inte det helt enkelt.

Min undran har bara varit om det inte bör, ska, finnas tysta platser i vårt samhälle. Ett rum man kan gå till och arbeta i frid? Går jag till ett café vet jag med mig att folk pratar - det är ok. Går jag på konsert vet jag att det blir drag - jag gillar det ... där. Men när ljud tränger sig in som ett gift in i alla världar då har vi förlorat mark. Då är vi på väg mot ljudets och musikens totalitarism ... och jag tror att det är musikälskarna som är rädda för detta överflöd av ljud.

I ett samhälle där ljud jämt finns så kunde väl åtminstone biblioteken vara fredade. Just för att de hade den idén att där skulle det vara tyst. För att man skulle få ro att läsa, studera - men si det har ändrats. Man tror att man måste göra så för ungdomen. För att få ditt ungdomen så släpper vi på lite pop.

Det hela påminner om hur Historiska Museet för några år sedan visade modern konst för att hänga med, för att få en ny publik. Trots att det finns ett Modernt Museum gick man från sin huvudsakliga syssla att visa historia för att göra något annat som man trodde skulle locka folk. Där sitter vi idag med konserter på biblioteket, modern konst på historiska museet med tennisbanor och sing-a-long på Centralstation (där man förr väntade på tåg för den som undrar). Ja, jag ska inte räkna upp allt, men det finns en massa liknande exempel där andra verksamheter ska in för att locka ...

Biblioteken borde idag locka med bristvaran - tystnad.
se även den här artikeln. Läs även här DN nov 2010.

måndag 8 december 2008

Max Ernst - en fantasins mästare

Max Ernst (1891-1976), självlärd, surrealist, dadaist, målare, skulptör är nu aktuell på Moderna Museet (20 sep 2008 – 11 jan 2009). Min egen bild av konstnären var innan besöket lite förvrängd till en målad vattenkokare som liknande en elefant, en kvinna fikandes med ödlor och några collage. Ofta är det samma bilder som representerar en konstnär i de flesta konstböckerna. Jag har alltid tyckt att han verkade tråkig, men jag ändrade mig på Skeppsholmen; epitetet på honom borde vara fantasins och slumpens mästare.

Efter att ha sett utställningen har min bild förändrats. Max Ernst var en vid och spännande konstnär och jag rekommenderar varmt utställningen som lagts upp tematiskt efter fyra olika livsperioder: Tyskland (1891-1921), Frankrike (1922-1941), USA (1941-1953) och åter till Europa (1953-1976).

Max Ernst liv var en resa i existensens tillvaro. Född i Tyskland hamnade han vid fronten under första världskriget. Startar en dada-grupp i Tyskland. Ser en reproduktion av Chiricos verk 1919 och inspireras, märks tydligt på “Submerged by the waters” (nedsjunken i vatten). Stilen sägs vara en blandning av kubistisk-futuristiskt med expressionistiska element under de första åren. Han lämnar måleriet för collaget som är ett sätt att uttrycka den känsla av meningslöshet som kriget lämnat efter sig. Collaget är enligt Ernst mötet ”mellan två eller fler väsenskilda realiteter på ett plan som uppenbart är olämpligt för detta, och den gnista poesi som alstras vid mötet mellan dessa realiteter”.

Han lämnar Tyskland 1921 för Paris och hamnar i en rejäl fantasikrets, surrealisterna med Tristan Tzara, Paul Éluard, André Breton, Hans Arp, Salvador Dali, Yves Tonguy och Man Ray. Han gör film med Dali och Bunuel (L’âgo d’or 1930). Bor hemma hos Paul Eluard, en nära vän, och hans fru Gala (senare Dalis hustru). I Tyskland brännmärks hans konst 1937 urartad och andra världskriget närmar sig. Max Ernst interneras i södra Frankrike 1939. Som tysk betraktas han som en fiende i Frankrike - sitt andra hemland. Han emigrerar till USA.

I USA stoppas han och placeras på Ellis Iland. Han har ju ett tyskt pass. Han får hjälp att komma in och väl i landet gifter han sig med Peggy Guggenheim i ett dubbelbröllop tillsammans med Man Ray och hans fru. Peggy och han gör resor i bil över hela landet, främst till västkusten. Genom Peggy träffar han konstgräddan i New York. Det tar snabbt slut och Ernst träffar Dorothea Tanning vilket gör att hela konstetablissemanget i New York vänder sig mot paret. De åker till Arizona och där kommer han i kontakt med indianernas konst som påverkar honom starkt (främst inom skulptur). Synen på honom förändras och 1953 blir han amerikansk medborgare och Robert Motherwell publicerar ett verk om honom.

Han flyttar tillbaka till Europa i början av 50-talet. Kritikerna och offentligheten hade där svårt att acceptera hans verk med dess ständiga stilförändringar. Besynnerligt hur kritiker har svårt med mångsidighet. Han blir Fransk medborgare 1958 trots förföljelsen 1940 och utnämns 1966 till officer i hederslegionen. Ernst avlider 1 april 1976 och begravs på Pere Lachiese i Paris.

Den sena delen av hans måleri, kallad den blå på utställningen, känns verkligen spännande – eller snarare oförväntad.

Max Ernst var ingen förnyare. Däremot var slumpen viktig och central för hans skapande. Från collaget, att montera ihop åtskilda bildvärldar, till frottage där han skrapar pennan mot ett papper som ligger på något skrovligt underlag och mönster träder fram till en utveckling som han kallade grattage med samma teknik som innan men i olja till décalcomania och vidare till oscillation. Ur de olika sätten att finna slumpen föds oväntade former som sedan konstnärens fantasi kompletterar med figurer som betraktaren kan se. Oscillationstekniken var en burk som hängde i ett snöre där det droppade färg ur ett hål på ett papper - Jackson Polack ska ha blivit inspirerad.

Utställningen visar att han utvecklar befintliga stilar genom att lägga till ett stänk av surrealismen i dem och gör dem till sina egna. Surrealism var inget han själv skapade, den skapades av andra (tex Chirico), men han utvecklade den. Hans påverkan och hans sätt att ta influenser och att skapa ny influenser gör att man på utställningen hela tiden får associationer till andra konstnärer.

I ”Himmelsk och jordisk kärlek” får jag Nils Dardel i tankarna. I ”L’été imaginaire” från 1927 och fler i samma avdelning där en måne eller sol hänger mitt i tavlan påminns jag om Magritte som har en liknande måne/sol. Någon tavla är Baconlik. En annan, ”Convolvulusi! Convolvulusi!”, associerar jag till Louise Bourgeois. Vid nästa verk dyker Odil Redons speciella ljusblåa färger upp och vid ett par tavlor märks vänskapen med Joan Miró. Franz Marc känns igen i någon tavla.

Något som får besökaren att piggna till än mer är alla roliga namn på tavlorna: ”33 young Girls Chasing Butterflies” heter ett verk och allt vi ser är en massa färgklickar som påminner om Joan Michel.

Favorit på utställningen var skulpturen Capricorne (Stenbocken). En manshög skulptur med skräckinjagande tyngd och ett omänskligt formspråk. En tjurlik man/tjur sitter bredvid en sjöjungfru. Kvinnans rygg liknar formen på en gitarr och hon har en huvudbonad som är en fisk. Paret har en liten sjöjungfrudotter som sitter på hans knä och en hundlik varelse är klämd under stenbockens armbåge. I andra handen håller han i en spira med ett ansikte på. Formerna plockade Max Ernst ur verkligheten och gjorde fantasi av dem. Staven är formad efter mjölkflaskor och figuren på spiran från en äggkartong. Här finns referenser till zuni-och hopiindianerna som han kom att intressera sig för när han hamnade i Arizona.

Besök utställning. Det är värt din tid.

Krisen

Just när man trodde att det fanns ett läge att verkligen fundera på och göra något åt konsumtionsslöseriet så går allt åt pipan. Just när man vänta sig att nu kommer ombyggnadshysterin, köksbytartiderna att lugna ner sig så bestämmer man sig för att införa ROT-bidrag. Riv ut fungerande inredningar för att få in ännu nyare, inte för att du behöver det, utan för att skapa arbete genom att subventionera ombyggnad med avdrag. Var kommer pengarna ifrån? Ja vem betalar? Vem får stå för kalaset att betala de som slösat bort en massa pengar så att vi hamnat i kris ... och nu ska de få pengar från staten för att slösa ännu mer? Kan det bli mer galet?

Samma sak med bilindustrin. Här har vi en framtid där man redan nu vet att bilen inte hör dit. Vad gör man, jo man satsar på något så förlegat som bilen. Istället för stt pumpa in pengar i den nya intelligenta industrin: kollektivresandet.

Nej, här ska köras i gamla bilhjulspår.

Möjligheten att vända på hela skutan och skapa ett miljövänligt samhälle är borta med synpunkten att vi måste konsumera oss ur krisen. Köp mer skit. Ställ bilen i garaget och låt den stå på hela natten och gynna både oljeindustri och bilindustri, ha lamporna på hemma (du skapar jobb till de som gör lamporna och de som tillverkar el) köp en tv till varje rum och låt de stå på natt som dag. Byt mobil varje månad. Riv ut era nybyggda kök och in med än nyare - helst med något exotiskt material så får ni Sverige att leva. Källsortera inte. Ju mer du kastar som inte kan återvinnas desto mer måste produceras och fler få jobb. Panta inte flaskorna släng dem i sjön så får fler jobb. Köp mer mat än vad du behöver. Låt vattnet rinna hemma. Köp en ny borrmaskin för varje gång du ska sätat upp en tavla.

Vi som inte hänger på i den här karusellen kommer snart med gift att utrotas såsom samhällsfarliga. Ickekonsumerande människor är inte bra för Sverige. Där försvann underteckan i utrotningen ... och där fick man för att man försökte leva miljövänligt ...

onsdag 26 november 2008

U Medvidku

Till slut har jag funnit på den pub som jag fullkomligt blev totalt förälskad i år 2000. Jag har frågat en del som kan Prag om de känner till den men nej, "den har nog stängt" har de sagt. Nu fann jag på den. Prova osten man får till ölen om ni är där - mycket gott. Här är länken - U Medvidku

tisdag 21 oktober 2008

Ett sällskap. Cafe Sten Sture

Han kom in där, tjoade, sparkade till på nån pall, var högljudd och tycktes vara lite ledare för den lilla gruppen. Han var lite rund. De andra var två par, lite tunna, och var väl i 18-års-åldern. Jag satt där i mitt hörn i Cafe Sten Stures källare i Gamla stan och tänkte inte mer på sällskapet som slog sig ner en bit ifrån mig. Jag fortsatte min läsning.

När jag sedan tittar upp från boken ser jag paren vara i livligt samspråk och den lite kraftigare killen som tynat bort i ett hörn av sällskapet. Med glansiga ögon satt han vid sidan om, utanför. Uppenbarligen hade han gått ut hårt och sedan aldrig kommit in i matchen. Det händer så ofta. Nu satt han där och försökte hänga med i ett snack som han aldrig skulle komma in i. Det gick inget vidare så han tittade nyfiket runt i lokalen, upp på det gamla medeltida taket och på alla instrument. Det var då det slog mig: det är ju så kunskap kommer till. Eller rättare: vetskap.

Vi som aldrig kommer in i snacket. Aldrig landar i pladdret får roa oss med något annat och blir vi inte kriminella så kan vi ha tur och intressera oss för världen och dess skatter. I det här fallet en gammal medeltida källare som de där två paren knappt noterade att de var i. Det är väl därför som snackpåsarna inte vet var de varit, vad stället hette eller hur man kom dit. Men de som inte kommer in i snacket registrerar och kan senare i livet få sin belöning.

Zigensk musik

Den zigenska musikformen är en av de vackraste. När jag har en zigensk sång tänker jag direkt på gula sädesfält om hösten. Några färgglada vagnar syns i horisonten och de närmar sig varann från två olika håll. Dammet ligger över grusvägen och de slitna vagnarna rullar fram medan hundar springer kring karavanen och skäller. Uppe på vagnarna skymtar unga, gamla, barn, långa kjolar, väderbitna ansikten och vimplar. Mitt i bilden möts sedan de två vagnsraderna och stannar till.

Ute i ingemanslandet, där friheten då rådde, möts två familjer från varsitt håll. Då stämmer det upp en sång från den ena vagnsraden. Ett nyskrivet alster. Snart nog, när tonerna landat och satt sig en aning på den andra sidan, stämmer den mötande sidan in med stämsång för att lära sig den nya sången. Det sägs att det var så som den zigenska sången föddes.

Det specifika sättet att sjunga i stämmor ska ha sin upprinnelse i dessa möten ute på vägen - "on the road". Som man skulle sagt idag. En vacker bild ... Stämmor som möts. Stämmningar som går i varann ... en förgången tid.

Resandemäniskan har ändrats. Numer är det svårt att finna allmänningar. Nu är vandringslederna i luften. Tusentals meter ovan jord är det tveksamt om stämmor stäms upp vid möten i jetplanens tid. Nu med vandringsmäniskan innesluten i sig själv bakom hörlurar, datorer och shoppingpåsar ...

måndag 20 oktober 2008

Vad är rikedom?

Jag gick en specialvandring en gång med två par. Vi gick in på Le Rouges bakficka vid St Göran och Draken i Gamla stan och de bjöd på en jägermeister inne i värmen.

Då vände sig den ene till mig, han handlade med fastigheter och var (innan krisen i alla fall) en mycket rik figur. Han sa: "Det är du som har allt, du har allt det som jag skulle vilja ha men inte kan få, det är du som är rik - minns det!" och han såg verkligen ledsen ut och jag visste faktiskt inte vad jag skulle svara.

Personligen tycker jag att jag haft för lite pengar jämt. Man kan nog kalla det knapert. Men det här var första gången som jag verkligen kände att jag var rik, att jag ägde en rikedom. Jag satt på en skatt som endast döden eller en skada i medvetandet kan ta ifrån mig (och då hjälper ju inga andra värdsliga ting till heller förövrigt). Man kan inte själa den från mig. Jag kan inte förlora den på börsen. Ingen kan ta den från mig. Om någon vill ha den kunskapen eller köpa den av mig så går det inte. Man kan inte få, köpa, eller själa någons vetande.

Jag minns hur jag i början av tjugoårsåldern började söka. Jag var en törstig figur, vilsen, okunnig, visste ingenting om nånting egentligen. Ingen utbildning mer än att jag kunde spika på hus (ingen dålig sysselsättning). Jag spelade inget instrument, sjöng inte, hade inga konstnärliga intressen och det ringde i öronen på mig vad min SYO-konsulent en gång sagt: "med de betygen är det ingen idé att drömma".

Alltså förbli vid din läst. Försök inte att vara någon.

Så jag låg där i min säng i ångest och drömde om att det otroliga skulle hända - att kunskapen skulle falla ner från himlen in i huvudet och vips så var jag en lärd man som kunde spela något instrument och sjunga små truddelutter. Jag kände mig helt låst och fast i mig själv. Jag visste inte alls vilken väg jag skulle ta. Jag såg inte äns någon väg att välja och drack mer.

Tjugotvå år senare har jag allt det som jag då drömmde om. Det föll aldrig ner något från himlen utan kunskapen fanns på jorden och den fick plockas efter vägen som kanske inte alltid var rak. Dock hittade jag mig själv här genom olika intressen. Skillnaden mot då är att jag förmodligen är mer kunnig idag, samt att jag tjänade mer pengar då. Jag var ekonomiskt rikare då men är mänskligt rikare nu.

Jag får ibland frågan när jag vandrar: "hur kan du allt det här?" och jag svarar då "det föll ner från himlen en dag och så vakna jag och kunde allt". i egentlig mening så är det ju så ...

Så när fastighetsägaren var avundsjuk på mig så blev jag väldigt glad. Jag hade satsat på rätt häst. Hellre har jag inre rikedom än yttre. Hellre kunskap än reda pengar. Jag talar med glädje hellre om St Göran och Draken än far runt med en ny Porsche.

tisdag 7 oktober 2008

Åmells på Waldermarsudde

Under denna fantastiskt vackra höstdag strosade jag runt på ett vackert Djurgården. Löven skiftade från grönt, knallgult till rött och jag beslöt mig för att gå på Waldermarsudde. Ovetande visade det sig vara en utställning med Helmer Osslund.

När jag gick runt där så läste jag på några skyltar att några av tavlorna var utlånad från Åmells Konsthandel och en del från "privat ägo" och andra från andra museer. Besynnerligt. Ett statligt museum som låter en kommersiell konsthandel exponera sina verk i utställningslokalen. Undrade först om de sponsrade utställningen men när jag frågade personalen var så inte fallet. Intressant. En av Sveriges större konsthandlare får gratis exponering av sina verk i ett staligt museum utan att betala en krona.

Nåväl, jag gick vidare.´

Kisar man finner man sammma färger härinne som ute i den stockholmska hösten. Bäst kompade "Höstdag vid Torne träsk" målad 1909. Jag föll även för "Skeppsgränd i snö" som likväl hade kunnat målats av någon naivist. Annars tycker jag att Osslunds tavlor är lite döda, de lever inte. Värst var en del porträtt.

När jag gick frågade jag samma sak ute i entrén men ingen visste eller hade äns tänkt på att det var något besynnerligt med att Åmells flyttat in sin konsthandel på Waldermarsudde. Har inget emot Åmells men är av den åsikten att statliga museer ska vara ytterst noga med hur man handskas med privatkommersiella aktörer.

Väl ute i solen var det bara att njuta.

måndag 6 oktober 2008

"Så dom har hittat henne?"

"Så dom har hittat henne?" hörde jag en kvinnoröst bakom mig säga när jag stod och hällde upp kaffe från automaten i den lilla kiosken på Svedmyra T-station. Kvinnan verkade lättad och hon såg mot tidningsstället och själv blev jag lätt nyfiken. Jag kastade ett öga och kunde vid min själ inte begripa vem de funnit. Ingenting sa nånting om att någon var funnen ...

Det fick mig att börja fundera på parallela universum, parallela liv. Man behöver inte ge sig ut i rymden för att finna det totalt okända, det räcker gott att hänga vid en mugg kaffe under "myrans" perrong. Hon och jag levde i totalt olika begreppsvärldar. Jag stod och tänkte på krisen och hon var lättad över att "de hittat henne".

Men vem hitta dom? ... mystiskt ...

söndag 5 oktober 2008

De gamla arenorna försvinner

Jag missade den. Yankee Stadium. Arenan i New York. Nu ska den rivas. I 85 år stod den och nu ska den väck för något nytt.

Det tycks gå en trend i att riva gamla arenor. Jag börjar bli äldre. Mer och mer en gammal nostalgiker. Om det vore så att allt blev bättre vore jag nöjd, men det känns som det bara blir till det sämre. Idrotten t.ex. har flippat ur rätt ordentligt och framför allt fotbollen som jag en gång älskade. Det gamla Wembley Stadium rök ju för några år sedan. Jag minns mitt första besök. Cupfinal mellan Everton och Liverpool 1984. En halvruffig arena i en ruffig stad. Perfekt för fotboll som var skitiga lirare på gyttjiga planer med nerhasade strumpor. Ståplats på kortsidorna och en atmosfär som jag aldrig känt sedan dess. Tusentals knoppar tätt bredvid varann inlindade i halsdukar. I hjärtat av arenan låg då en lång ölbar med ett stängsel som drogs ner precis när matchen skulle börja - likadant i halvlek. Bakom satt de som sålde ölen i bruna gamla portvaktsrockar.

För att ta ett annat exempel så är Hovet trevligare än Globen som idrottsarena. Det är mer hockey på Hovet. Första matchen -78; grå betong, apberget fyllt av gnagare, AIK-Brynäs, branta läktare, en kittel. En klassisk arena. Globen blev aldrig en klassisk arena trots en del klassiska matcher av Tre Kronor.

Det finns inte längre doften av svett, av kamp, av lera, gammal puck eller en sliten fotboll som man "trixade" med. Ingen arbetarpublik där det sista hoppet är just "matchen", det som man sen snacka om under hela veckan som kom - inte aktieportföljen. Det hela har idag bäddats in i kuddar och är snarlik shoppinggalleriorna - totalt idrottssjälalöst. Trots att stjärnorna försöker med alla medel, allt från hårsprej till färgen på skorna, att göra sig tuffare än sina företrädare på scenen.

Det syns alltså på spelarna. Små primadonnor som tänker mer på sitt yttre. Det byggs och ska byggas nya arenor i samma färger som de färgglada skorna. Ännu en dödsstöt mot traditionen. Idrott är tradition. Det är dess bas. Men det försvinner, vattnas ur och det är väl så det är med dagens tid ... Förr fanns en tuffhet och rakhet, en enkelhet och ärlighet som är förlorad till den ytliga lyxigheten där företag glänser med sina namn. Man kan helt enkelt säga att idrotten har hamnat på lyxdekis.

Så arenan där Babe Ruth och Joe DiMaggio lirade, där Ingemar Johansson besegrade Floyd juni 1959 ska nu raseras för ett nytt bygge.

Som Tom Dart skrev i Times On Line om att de gamla arenorna försvinner: "Only two of the great old ballparks, Fenway Park in Boston and Wrigley Field in Chicago, remain; the others have been superseded by “retro” arenas whose nods to olden days sometimes feel like theme-park fakery."

onsdag 1 oktober 2008

Höst i staden ...

Konsten har lärt mig att se det verkliga i livet klarare. Andra färger, färger som jag tidigare inte lagt märke till tycks uppstå. Färgseendet möjliggör med ett utökat bildarkiv i kombination med att uppfatta skiftande rymder och perspektiv och dess förskjutningar tillsammans med synen på olika rum i landskapet har frigjort ett nytt sätt att se. Nu syntes ett vackert träd passera förbi vid Gullmarsplan. Helt gult. Skarpt gult. Höst. Trädet avtecknade sig mot Hammarby industriområde (numer infogat i Hammarby Sjöstad). Jag följde trädet dess egen resa runt sina egna trädkrona i kontur mot husen och slutade bortom de gulröda löven vid det gula huset med sitt ärgade torn vid långt borta vid Saltsjökvarn.

Jag minns industriområdet som ett riktigt industriområde på 80-talet. Jag gillar verkligen industriområden och nu finns det inte många kvar i närheten av Stockholms innerstad. Nu ska allt transporetars långt. En politiker uttryckte sig med ett högt tonläge på följande vis: "upplag och industriområden och asfalt kan väl inte finnas inne i stan?!".

Så bort med allt det som alltid tillhört staden. Jag tror att en stad är mer än att bo i. Ett tag var det inne att ingen människa skulle bo i stan. Nu ska man absolut bo i stan. Stad är ju rent historiskt fabriker, bostadshus, kontor, bilar, kaos, affärer, skrotupplag, lastbilar, byggställningar, utsläpp, lösdrivare, börshajar, luffare, hästar, hundar, dagisbarn, baksidor och framsidor. Att betvinga staden till en idyll bör vara dömt att misslyckas. Men man försöker. Nu på 2000-talet har man fått för sig att staden är en idyll. Man flyttar åter in till staden med sina barn, förfasar sig över bilarnas utsläpp och att bilar ska inte vara i stan (samtidigt som man skjutsar sina telningar till skolan med bil). Man tar bort bänkar där A-lagarna häckar och är överens om att det ska "städas upp" på människor (att staden fått en ny skit så som kycklingben, kastade pappmuggar, papppåsar och annat efter en lattefika i gröngräset är inte riktigt samma sak). Enligt den nutida trenden ska grustag, upplag eller varför inte asfaltsproduktion finnas i närheten av stan. Sådant ska finnas tillhanda, men transporteras från långt håll.

Det mesta ska finnas tillhanda men just inte i stan.

Historiskt sätt har staden varit en total blandning av framsidor och baksidor. Områden som Hammarby Sjöstad är därför rätt tråkiga företeelser.

måndag 29 september 2008

Rothkorummet ...

Jag fick frågan av en radioreporter efter att vi talat om min syssla som stadsvandrare, om vilken plats som jag ansåg vara vackrast i Stockholm och svarade "alla platser där jag är".

Nu tror jag att radiokillen missuppfattade det hela (vilket nog är det vanliga människor emellan, därav krig och allehanda bråk) och han trodde väl jag var en dryg och narcisstisk typ. Jag har i alla fall funderat på frågan men ännu inte funnit något svar ...

Däremot slog det mig idag att jag nu vet vilken plats som fascinerar mig mest på detta vida klot, en plats jag känner till och besökt: Rothkorummet på Tate Modern i London. Ingen annan plats har skickat ut mig i något slags universum och samtidigt fångat den absoluta stillheten och som jag också fastnat i, mått gott i. Ingen annan plats har fått mig att känna mig så samlad och lugn som Rothkorummet.

Undertecknad tycker att det är besynnerligt, för sitter man där tillräckligt länge så vänder flertalet av besökarna i dörren. Man går inte in i Rothkorummet. Något/någon tycks skrämma och jag vet inte vad? Är det styrkan och djupet in i något annat i som speglas i tavlorna? Det totala tilltalet? Rothkos tavlor är något som säger allt men som omöjligt kan beskrivas. Rummet är inte bara fysiskt. Fyra väggar med stora tavlor målade i rött och svart. Bänkar att sitta på i mitten. Helt tyst. Sitter man där känns det som om det drar en vind genom rummet. Det susar. Fast ingenting var där. Man far fram i sitt eget blodomlopp.

En favorit ... plats ...

fredag 26 september 2008

Per Kirkeby

Vissa konstnärer tar längre tid att finna än andra. Dansken Per Kirkeby fann jag sent. Jag lyssnade flyktigt på radion häromdan där Kirkeby intervjuades och en gnista tändes. Jag visste att jag sett en del verk av honom men kunde inte direkt placera Kirkeby. Några dagar senare är jag på bokmässan och finner där hans bok "Handbok". Jag hade bestämt mig innan för att inte köpa en endaste bok på den här bokmässan men jag var tvungen att köpa den. Jag har nu under ett par dagar läst boken och det visar sig att Kirkeby växte upp i skuggan av Grundtvigskyrkan, en tegelkyrka i stadsdelen Bispebjerg i Köpenhamn (byggd mellan 1921-1940). Här finns ingen direkt tvekan om att vissa påverkas av sin uppväxtmiljö. Kirkeby fastnade i materialet tegelsten. Han kom att göra flertal tegelstensmonument. Helt pötsligt slog det mig att jag sett ett verk av honom ...

Just. På Skeppsholmen, ned mot vattnet ...

Det finns en del statyer och monument som jag bara passerar förbi och som inte intresserar mig. Jag har sett Kirkebys tegelväggar och kastat ett öga och en tanke men inte blivit så pass nyfiken att jag tagit reda något mer om konstverket. Då jag inledde mitt yrkessamma liv som byggnadsarbetare är det för mig högts besynnerligt med en murad labyrint som inte fyller någon funktion (en vanlig tanke hos en byggnadsarbetare eller murare). Däremot kan en text, ett fragment, fler fragment av händelser under ett par dagar locka in sinnet till en ny plats, en ny tanke eller en ny konstnär som man aldrig tidigare fördjupat sig i. Det hände med Kirkeby. Jag förstår inte vitsen med hans tegelmonument men de väcker onekligen min nyfikenhet - och det är poängen för mig.

Det slutade med att jag rände in på närmaste bibliotek, tog fram en bok av Kirkeby och teglet fick sin mystik. Konstnären blev mer intressant. Ännu ett rum öppnades i konstvärlden och jag kan berätta ännu en historia på Skeppsholmen på mina vandringar.

Kirkebys historia ... det teglets historia ...

(OBS - bilden är tagen från Wikipedia och är fri)

onsdag 17 september 2008

Allt som är fast förflyktigas

Staden förändras ...

Låt säga att vi jämför år 1998 med 2008. Vad har hänt däremellan? Låt oss ta en stadsdel som Söder. Hur många av de som bodde på Söder 1998 bor kvar? Jag har inte hittat några uppgifter på det men genom att se hur förändringen i stadsrummet kan man få en uppfattning av att det hänt något (nya modeaffärer, nya caféer, nya barer, ombyggnationer etc, boende i vindsvåningar, nytt klientel, besynnerliga nya namn på områden som dessa inte haft för bara några år sedan, SoFo, Knivsöder ...

I min hand har jag en tidning som stuckits med i någon morgonblaska som annons. Den heter rätt och slätt "Bostadsrättsförvaltning". Där går det att läsa i en liten notis "Rekordomsättning på bostadsrätter". Att det 2007 såldes 97.000 bostadsrätter i Sverige för 108 miljarder. Fem år tillbaka, alltså 2002, såldes det för 40 miljarder. Det tillkom alltså 68 miljarder mer pengar 2007 än 2002. Prishöjningar och ett utökat utbud (folk som säljer sina bostadsrätter och nybyggnation). År 2002 var medelpriset för en bostadsrätt 526.000 och 2007 1,1 miljon.

Ombildningar har frigjort en stor del av dessa pengar och omsatt människor som flyttat ut, sålt, och nya som flyttat in, köpt (dyrare). De som flyttat in har haft ekonomi till detta och har bra inkomst. Följden blev att ett annat sorts levnadssätt inleddes i tex en stadsdel som Söder. Man fick nya butiker och andra ideal. I en stadsdel som Östermalm syntes detta givetvis inte på samma sätt. På Söder numer är allt "trendigt". Läser man om ett nyöppnat café som målat sina väggar vita så är det "trendigt". Går en journalist på en viss gata och berättar om den i någon artikel så är det en "trendig" gata med "trendiga" butiker med "trendiga" inredningar och där det går "trendiga" människor. Vad nu detta är sägs aldrig rakt ut.

Förpassar man sig då till dessa ställen visar det sig att "trendigt" är lika med vit färg, nada på väggarna och linjeformade människor. Att vara trendig är att slaviskt följa den rådande situationen och inte sticka ut (se gärna bostadsannonserna så kommer ni upptäcka den totala likriktigheten och där försöker man "hänga med"). Man skulle kunna säga att denna förändring i vad bostäderna kostar har gjort vissa stadsdelar enformiga. Ja, likriktade och tråkiga. Ett exempel är Götgatsbacken som tappat det uns av söderkänsla den fordom ägde.

Det ska byggas ...

Det ska byggas härutanför ... och man har börjat …

Det är besynnerligt hur en plats och dess invånare s.a.s. förlorar sin besittningsrätt över sitt rum. Det vanliga rummet har helt plötsligt tagits över av en utomstående kraft – en byggnation. En belägring har inletts. Nya ljud, borrar, traktorer, slag, utrop och motorsågsljud. Man gräver stora håll och vi som bor här undrar vad som händer. Som fågelholkar står små punkter här och där i kvarteret och nån säger: ”har du hört?”, ”vet du?”, ”hur stor sa du?” ”nån har sagt” ”varför fick inte vi veta?”. Där står de i sitt tidigare så idylliska stadsrum och ser hur asfalten bänds upp och stora hål uppstår, hur det dras fram stora svarta kablar, lastbilar bromsar in med ett skri, gubbar som ryter och skrattar, träd som under sommaren skuggat den lilla gården och som man trott tillhört sitt liv sågas ner.

Helt plötsligt försvann gasen … sen försvann värmen. Radion tystnade. Ingen i huset vet något. I förra veckan försvann elen … två veckor har gått. Allt är tyst. Det är tomt på bygget. Maskinerna står. I går sprang det förbi en man här på gatan helt naken med endast en portfölj i handen och skrek ”det är kris det är kris”. Ingen stoppa honom. Han försvann bakom byggbodarna och bort nånstans.

Det hörs fågelkvitter …

Rekord av Damien Hirst

Trots den ekonomiska åtstramningen gick 223 stycken verk av den nu ännu levande konstnären Damien Hirst på Sotheby’s. Inbringade 1 380 715 650,00 SEK (1,3 miljard ca $200milj.). 16o miljoner över utrop. Det sattes åter auktionsrekord, den här gången för en auktion inriktad på en enda konstnär – i det här fallet Damien Hirst. Tidigare rekord var från 1993 då 88 verk av Picasso gick för 20 miljoner dollar - detta slogs nu med råge. Enligt Sotheby’s var det ont om amerikaner som bjöd medan det såldes till Ryssland, Asien och mellanöstern.

Frågan är om man inte toppade högkonjukturen med den sista sucken av kitch genom att det dyraste verket ”The Golden Calf”, en vit tjur i en jättetank där horn och hovar beklätts med 18 karats guld. Just det verket personifierar nog vår tid när energibristen och matbristen står för dörren (tjuren gick för 128 miljoner kr). Sotheby’s oroades sig inte för krisen och menar att det finns en liten del av mänskligheten som inte är känsliga för sådant som sviktande konjukturer.

New York-handlaren Alberto Mugrabi lyckades bara köpa två verk under de två dagarna av auktionen. Han kallade auktionen ett fenomen och att det ” är ett sätt att fly från verkligheten”. På lång tid så skulle, menade han, det vara en god investering.

Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte …
Byggt på följande artikel i New York Times

lördag 13 september 2008

Nobelmuseet

Jag brukar inleda min stadsvandringar med samling på Stortorget i Gamla stan. Häromdagen slog det mig hur torget har förändrats. Hur internationellt det har blivit. Jag står gärna i timtal och enbart ser människor från andra delar av världen passera. Där går man med sina kameror, sina guideböcker och sina grupper från Kina, Ryssland, Frankrike, Sydamerika, Spanien ... världen samlas på Stortorget i Gamla stan.

Hur det än var kom jag på, då gruppen jag väntade inte kom, att jag aldrig varit inne på Nobelmuseet. Dit strömmar ju våra utländska gäster i en massa. Hur lite en turist än vet om Sverige så vet man vad Nobelpriset är. Jag gick in.

Väl därinne slog det mig: "Det är ju precis så här det ska vara. Det är ju just här som museet ska ligga och ligger!" Museet har ju hamnat helt rätt här vid Stortorget i Gamla stan. Just på grund av att alla utländska gäster kommer att hitta hit. Diskussionen om att flytta är helt onödig - hit hittar man.

Jag gick runt. Det är inte stort. Men det betyder inte så mycket så museet charm. Är inte så säker på att museet skulle vinna på mer plats. Det visades filmer om pristagarna. När jag klev in i biosalongen inleddes en film om Dag Hammarsköld. Det talades om hans tid i FN i början av 60-talet. "Ja, det är ju precis så som det måste vara", tänkte jag. FN, Nobels fredspris, övriga priser och alla människor från alla länder här inne i det gamla Börshuset vid Stortorget i Gamla stan.

Ser man sig runt så finns ju hela 1900-talets vetenskap, politik och litteratur här. Där ser jag Marie Curies luftdämpande balansvåg, Brodskys skrivmaskin, Nansens Pass och Pasternaks manus, Beckett ...

Man har som jag nämnde haft eller har planer på att bygga ett nytt Nobelmuseum. Jag tycker nog att det som finns ligger helt perfekt. Betala 60 kronor, gå in en kall höstdag, slå dig ner framför filmerna i de mjuka kuddarna och se världens kunskap och dess senaste 100 åren svepa förbi. Därefter går du ut och ser det vackra medeltida lilla Stortorg lysa med alla sina fasadfärger, hur det ligger där som ett bevis på allt som varit och själv kan du flanera gatstenen fram och fundera på var vi är på väg ...

tisdag 2 september 2008

Stockholm Waterfront

Stockholm Waterfront heter det nya projektet som nu uppförs mellan Stadshuset och Centralstation. Så mycket är det inte att göra åt byggnaderna som är under uppförande. Tyvärr inte så mycket åt namnet heller för den delen, det tycks gå inflation i att döpa projekt och områden till engelska namn (se tidigare inlägg). Måste vara spännande och exotiskt för en turist eller handelsresande att komma till Stockholm där allt döpts till engelska namn. Är det brist på självförtroende?

Nåväl, gå in på länken här nedan och se det nya som ska "sätta Stockholm på kartan". Man kan ibland tro att staden Stockholm ligger i ett svart håll, ej existerar, eftersom man kämpar så hårt att sätta staden "på kartan". Uppenbarligen finns staden på kartan då det väller in folk till Stockholm, i rekordliga mängder (turismen slår alla rekord). Aldrig har så många hittat hit och aldrig har så många sagt att det är en så vacker stad och därför ska vi ändra på den. Göra den modern. Och att vara modern är att uppföra helt identiska byggnader.

Det tråkiga i det hela är att staden ska ändras just under den perioden då vi fått en kall, isande, rätt omänsklig arkitektur (min egen åsikt, andra har en annan som man kan se). Glas, kallt stål, vita inredningar, stilrent. När man nu tar detta grepp varför är det då så fantasilöst? Var finns kreativiteten, konstnärstänkandet? Det talas ju om att Sverige är ledande inom design. Var ser man det? Dock inte inom färg och form.

Vad jag saknar är värme och orginalitet. Ingen kan påstå för mig att det är annorlunda, det är snarare likriktad arkitektur. När finner man en varm arkitektur som inte bara en nyexaminerad minimalistälskande arkitekt gillar? Se bilden här ovan eller här bredvid (från Dödsstjärnan?). Vad speglar det hela? Vilken syn på livet har den här arkitekturen? Varför denna ensidiga stålfärg? Var finns färgerna?

Var finns livsglädjen? Har vi inget lärt oss under 60-och 70-talen? Stål. Inga kurvor, kantighet. Hårdhet. En arkitektur för den slipade människan i den slipade världen där inte alla passar in. Var finns miljön? Naturen? Inga gröna växter ingen parkanläggning. Var är miljötänkandet? Helt borta.

När ni nästa gång går runt i Stockholm ska ni titta in i de nya små kontor som tar över bottenvåningarna här i stan, ni ska se samma inredning, samma vita stolar och samma plastbord. Ni ska läsa bostadsannonserna med samma inredda lägenheter, samma vita och svarta möbler, samma lattefärg på väggarna. Ni ska sätta er i ett nyöppnat café och finna samma färgsättning, stålbord och stålstolar (ofta från samma leverantör) och inget på väggarna. Titta gärna på de nyanlagda områden runt Stockholm, parkerna som byggs, avskalat, fyrkantigt. Var finner ni det mysiga?

Man säger till dig: "det är så det ska vara nu, det är så det ska se ut". Så det ska vara? Det talas om att Stockholm blivit pluralistisk. Jag påstår att Stockholm håller på att dö som stad. Ett påstående jag bygger på att jag i stort har flanerat dagligen i tio år i denna stad. Med all sannolikhet kommer projektet att föräras ett arkitekturpris. Viket säger en hel del.

P.S. Om ni håller er en stund kommer jag snart att visa de bilder jag tagit på nya byggnader i Stockholm. Ingen munter syn. Det står också på Stockholm Waterfronts hemsida att det "är ny och spännande modern design". Kan någon förklara för mig det spännande i det hela?

Länk: Stockholm Waterfront

söndag 24 augusti 2008

Nyår i St Petersburg på 90-talet

Vissa matupplevelser är något alldeles extra. En av de mest minnesvärda stunder jag varit med om var en natt i St Petersburg i mitten av 90-talet. Snön låg vit och gatlyktornas ljus var gula och det var som sig bör iskallt. Precis så vill man ha det om man är i St Petersburg och det är nyårsafton. Jag hade fått för mig att lära mig ryska och hade hoppat på en tvåveckors språkkurs. Vi var sju studenter och nu hade vi kommit överens om att fira själva nyårskvällen tillsammans på restaurang Landskrona. Ett nyöppnat ställe på Nevskij Prospekt (osäker på om stället finns kvar idag).

Nåja vi åt en rejäl bit mat (det var billigt då för oss svenskar). När vi satt och tandpetade oss kom en av studentvännerna på att vi var inbjudna till hennes värdinna om vi kände för det. Det ville vi och det var inte långt från Landskrona. Gatan låg bakom Nevskij, jäms med helt enkelt. Vi klev in i ett gammalt härligt pre-revolutionärt hus från 1800-talet och kom in i en annan värld, ett Ryssland 70 år tillbaka i tiden. Vår värdinna var en äldre charmig gråhårig dam på kanske 75 år instoppad i någon slags filt. Det hade dukats upp som sig bör vid en rysk nyårsfest och runt bordet satt en härlig samling av hennes vänner - många skägg. En hade arbetat inom kärnvapenindustrin och en var pianist (denne spelade senare några slingor på pianot i vardagsrummet när snöflingorna föll utanför i det gula ljuset efter att Jeltsin haft sitt nyårstal och någon hade deklamerat Pusjkin medan man väntade på att Dostojevskij skulle visa sig i hallen där vi svenskar hade trasslat in oss bland de lånade tofflorna). Vi blev dock trakterade kyckling, kompott, kötträtter, inlagd fisk, vodka och vin och jag har väl aldrig stoppat i mig så mycket som den kvällen.

När vi rullade hemåt var vi helt fyllda. Jag gick mot min studentplats till min familj och trodde att de somnat - klockan var nästan halv fyra på natten.
Tji.

Där satt man och väntade på mig. De hade inte börjat äta sin nyårsmiddag då de väntade på mig. Så nu höggs det in igen. Efter det blev det charader och sen gick man till sängs. Nu sprängdes jag nästan. Jag fick sova i en och en halv timme då jag väcktes av att frun i huset hade lagat en frukost. Då sa jag:
njeeet...

Kosmos i Helsingfors

Ett av de absolut trevligaste ställen jag besökt är Kosmos på Kalevankatu 3 i Helsingfors. Det var med några arbetskamrater för några år sedan som vi hamnade på restaurangen och åt ställets klassisker som var något som Mannerheim ofta åt (namn efter honom i alla fall - det exakta namnet har jag nu glömt). En av dåvarande jobbarkompisarna var från Finland och han visste vad som gällde här.

Restaurangen öppnade 1924 och har alltid varit ett ställe för konstnärer, författare och politiker. Vissa ställen man besöker har egentligen inget speciellt i inredning, något spektakulärt, men har "det" ändå så att säga. Kosmos är en sådan plats. Det ligger lite lätt avsidigt och är en diskret restaurang.

Andra gången var jag där själv och åt en härlig trerätters och vid bordet bredvid satt fyra storvuxna finnar och smörjde kråset och rökte. Det verkade ytterst trevligt men. Den äldre kvinna som då serverade såg precis ut som den unga kvinna jag såg på en svartvit bild i broschyren som jag fått hos garderobiären. Jag frågade henne om det var hennes mor som stod bredvid och hon log, gav mig en minnesknapp från året innan, då Kosmos firat jubilum.

"Jag var ung då" sa hon och log.

Kosmos har ett "helsingforskök" som är en blandning av det svenska, finska och det ryska. En spännande blandning. När man ätit, tagis sin sup, så går man uppför backen och tittar på Torni. Ett klassiskt hotell med en sorgsen historia. Här satt sovjetryssarna och gjorde upp efterkrigstidens Finlandspolitik.

(fortsättning följer)

söndag 15 juni 2008

BAR x 2


Greenwich Ave ...

Den hängde lite snett, det gjorde den. Men budskapet var klart och tydligt: BAR.

Det är sällan man numer i Stockholm möter det enkla ordet BAR. Men här på Åsögatan ligger ett enkelt hål i väggen där skylten hänger lite på trekvarts. Men det gör inget för det står BAR och då vet man vad som gäller. Jag var tvungen att ge ägaren min syn på saken, min uppskattning, så jag gick in och smakade hans fludium.

I dessa tider när allt heter allt annat än just BAR är det tryggt att se denna kulturinsatts. Man kan faktiskt bli räddad av sådanna skyltar. I New York var jag på väg att försvinna bort i en snöstorm, en s.k. blizzard, när jag i snödiset såg något rött glimma till och det gick att utläsa BAR. Jag gick mot ljuset och kom in i värmen - räddad. Där stod ägaren och torkade sina glas i värmen och det var bara att slå sig ner. Det small till i dörren och snön yrde återigen tillsammans med två kvinnor som även de sett den röda räddningsskylten och gått hit för att finna skydd. De var ett lesbiskt par från Philadelfia. Tjejerna hade gjort vad som brukligt är när man bor i närheten av en stor stad och det är lördag, de hade tagit sig en lördagstripp. "Det gör alla i Philadelfia", sa den ene.

Vi blev kvar därinne hela eftermiddagen medan snön gjorde New York kaotiskt. Det bästa sättet att lära känna folk är under ett kaos och i en BAR som enbart heter BAR.

Så jag slår ett slag för hålet i väggen på Åsögatan med sin snea BAR-skylt!

Elbutiken som försvann.


Jag vet inte hur länge de hade sin affär. Men jag tror att det var länge. I hörnet av korsningen Tjärhovsgatan/Östgötagatan klev man in i en butik med oljiga små motorer, generatorer, elsladdar, strömbrytare, relän, kontakter och skruvmejslar. Väl därinne mötte man två äldre herrar som snackade stark- och svagström. Var det något trassel med någon gammal elektrisk tingest kunde man få hjälp här. I hela Stockholm hitta jag ingen sladd till min gamla dator men det fixade elgubbarna på Tjärhovsgatan.

Häromåret hade man flyttat ur den stora butiken.

Dock fanns man kvar på samma gata, inte långt från korsningen. Man hade minskat på butiksytan, trappat ner. I skyltfönsterna där man tidigare sett säkringar och dylikt låg nu vita handukar och på skyltfönstret stod "Södermalms Spa". Jag undrade då hur länge de skulle finnas kvar med sin lilla butik bredvid "Södermalms Spa".

I förra veckan gick jag förbi och nu var även den lilla butiken tom. Elbutiken hade gått i graven och därmed en epok av Södermalms historia. Det var fram till bara några år sedan vanligt med små elbutiker och verkstäder. Nu har marknaden dött för en elbutik där man lämnar in sin radio eller hittar en gammal sladd. Man köper helt enkelt nytt.

Däremot har en annan marknad fått fart och det är skönhetsvården. I de gamla lokalerna på Söder målas väggarna vita och in stuvas kvinnor som putsas upp, kammas, klipps, rakas, masseras, målas. Öppnar man inte skönhetsvårdsaffär så är det kontor och då gäller samma färg, vitt. Samt att det ska vara minimalistiskt, då är man fräck. Trendig och helt rätt. Men om nu alla gör likadant? Blir det inte tråkigt då? Fantasilöst?

Det slår mig hur fort Södermalm har förändrats, hur fantasilöst det blivit.

Drottningatan x 2

I flanörens födelsestad, en mindre ort i södra Södermanland, kunde man förr gå Drottninggatan fram och i fonden av gatan se stadens äldsta kyrktorn - i den kyrkan är underteckan ävenledes döpt.

I det Stockholm som flanören verkat som flanör kan man promenera Drottningatan ner och långt borta i perspektivet se Katarina kyrka resa sig högt på det södra berget - där är förövrigt flanörens son döpt.

I den stad som flanören döptes i och där han växte upp kan man idag inte se någon kyrka om man går Drottningatan fram. Man har där placerat ett hus. Ett hus som perfekt stoppar all perspektivsyn.

Förr i tiden hade man en styrka i att se det långa perspektivet. Man utnyttjade utsikter, gatuperspektiv och höll dem öppna. Man stängde inte igen dem. Det finns rätt många exempel på sånna platser. Exempelvis Hantverkaregatan på Kungsholmen där man ser Stadshuset i fonden. Bara en galning skulle flytta ut en huskropp och ställa den i vägen för en lyckad utsikt.
Det gjorde man i flanörens födelsestad. Man ställde ett nybyggt hus i vägen. Man tänkte kanske "även om jag inte ritar vackra hus så kan jag bygga det så ni inte kan se det vackra bakom mitt".

Så går du Drottninggatan fram i Katrineholm i dag så möter man således ett stort 90-talshus som stänger den öppna vy som tidigare fanns där. Går man fram och till höger kommer man ut till stadens stora torg. Torget var en gång charmigt och pittoreskt och byggdes givetvis även det om på 90-talet. Efter ombyggnaden fick torget ett arkitektpris.

Numer ser det inte klokt ut, men det är prisat.

Det säger en del om våra arkitekter och de som delar ut priser.

fredag 13 juni 2008

Förvanskningen av historiska miljöer

Trenden med att bygga om och ändra gamla byggnader fortsätter. Numer är det legio att göra en tillbyggnad till gamla värdefulla kulturbyggnader. Den tillbyggnaden ska helst sticka ut. Den ska se helt annorlunda ut än den byggnad som stått på platsen. Att försöka inkorporera med samma formspråk så byggnaden behåller sin gamla stil är ingenting för mänskligheten på 2000-talet. Att anpassa sig till rådande miljö är inget för den "moderna människan". Man kastar sig på datorn och vips poppar det ut en glasbyggnad som är fyrkantig i stål. På det här sättet har många byggnader förstörts och fler lär det bli.

Nästa kåk för avrättning är Riksdagshuset.
Artikel i SVD 12 juni 2007.

Mall of Scandinavia

För några år sedan bodde jag i Solna. Här ligger Råsundastadion. Ett vackert klassiskt namn som doftar fotboll. Nu planeras en ny nationalarena som kommer att få namnet Swedbank Arena. Namnet får man tycka vad man vill om och nån doft av fotboll avger det inte.

Nå väl. Man ska i alla fall bygga ett nytt område med arena, givetvis hotell och vår tids måstebyggnad: en galleria. Denna galleria ska ha plats för 230 butiker och hela konkaronget ska kallas Mall of Sweden. Här ska det shoppas loss och som man kan se på bilden har arkitekterna gått loss i sina dataprogram. Så här ser framtiden ut (i vissa fall är den redan här).

Mall of Sweden?

Jag förmodar att man här i "Mall of Sweden" kommer att kunna köpa swedentröjor till matcherna. Höra "We are the Champions" dunka ut över Swedbankstation innan landskaperna. Man åker ut med tunnelbanan där utropen låter "Solna mind the gap". Jag hoppas också att man byter logga på vårt landslags tröjor och skriver Sweden istället för Sverige nu när vi bor i The Capital of Scandinavia. Här flaneras inte, här ska shoppas bland glas och betong i denna kalla arkitektur får vi vad vi förtjänar - kalla människor.

Ursäkta, finns det ingen ände på tokerierna?

Nej, jag åker till Globen och ser på Three Crowns.

onsdag 11 juni 2008

The McSorley Poems - if walls could speak


Tänkte på gamla katter jag haft när jag i januari 2005 klev in på McSorleys mittemot den ukrainska kyrkan, adress 15 E. 7th Street, Manhattan, NY.

I ett hörn låg en rätt fet katt omslingrad runt den gamla kaminen som stod på de slitna golvtiljorna fyllda av sågspån. Jag beställde en Ale och fick två. Så var det bara, och så hade det alltid varit här, "inte för att du är speciell eller nått, här får alla två öl och så har vi alltid gjort här" sa bartendern.

McSorleys är en gammal irländska arbetarpub och numer en turistfälla enligt de gamla suputerna i området. Fälla är kanske inte rätt ord för stället. Dock instuvad i de flesta guideböcker. Det märktes inte den här vardagseftermiddag då den kändes väldigt lokal. Min åsikt om livet är att man ska gå på en pub runt tre på eftermiddagen. När solen sakta dansar in genom fönstren och när stillheten och lugnet råder. Denna publag, att sitta där på eftermiddagen när det är halvtomt, gäller gamla ålderstigna pubar och ölhallar från Pelikan på Södermalm till Tri Medviki i Prag vidare till McSorleys i New York. Vid denna tid på dygnet möter man de mest spännande människor - de lokala originalen. Det är den stunden på dagen då det finns tid för historier, berättelser och rejäla skitsnack - innan pöbeln inträder. Man stöter då oftast på en lokal person som förtäljer saker som inte finns i kåseriböckerna.

Senare, på kvällen, kommer de som pratar men inte hörs. Denna eftermiddag i New Yorks värsta oväderstider fanns det i alla fall rejält med plats. Jag slog mig ner vid ett runt träbord, tog en soppa varvid en äldre herre presenterade sig och berättade om sin tid i flygvapnet under kriget. Han pekade på senapen som stod på bordet och förklarade för mig att den tillverkas på plats i källaren. Likväl som ölen som jag hade framför näsan. Gubben hade gått hit sedan 1963 och senapen var lika het nu som då, menade han. Han pekade vidare på några pinaler som hängde i taket, "lyckoben" sa han och fortsatte: "Gosse, där hänger lyckoben som grabbarna, vilka bodde i det här kvarteret, hängde upp innan de skickades iväg till Europa och 1:a världskriget". Över zinkdisken hängde kalkonfötter i en gammal gasollampa. De symboliserar en död av de som haft McSorleys som sitt eget hak och här hade de hade tagit sin sista öl innan de for till Europa, till den stora slakten. Kalkonbenen var önskeben, en önskan att komma tillbaka från skyttegravarna. "Det var inte många som kom tillbaka", tillade han och fortsatte "förövrigt var det precis här utanför de stora upproren var under inbördeskriget utspelade sig och faktum är att vi är mest lokala jeppar som går hit". Han pekade på en sadel som hängde i taket, den var från någon general eller president, likväl som den hästsko som hängde på väggen och suckade över att till ännu en oförstående turist förklara ställets inneboende storhet ...

Det knastrade till i kaminen, katten vände på sig sakta, någon kom in genom dörren skavd av 151 års knuffande. "Jag är född här" sa gubben, "och här ska jag dö, New York är mitt liv".

Hit in på Mc Sorleys har presidenter till generaler, Woody Guthrie med gitarr i handen, boxaren Jack Dempsey, Babe Ruth och John Lennon slunkit in på ett par ale. Vid senaste renoveringen när det skulle bytas detaljer var man noga med att behålla så mycket som möjligt. Absolut inget av inredningen fick bytas ut hur gammalt och trasigt det än var, myndigheterna var stenhårda. Det var förbjudet för kvinnor att gå hit ända till 1970 och när de tilläts komma hit efter ett domstolsbeslut uppstod problemet med att det inte fanns någon damtoalett - det löstes med att damer och herrar delar på samma.

Jag lämnade gubben vid sin katt och kom åter tillbaka några dagar senare. Nu på kvällen. Det var mer folk. Ett yngre klientel och jag ställde mig vid baren. Bartendern började berätta dess historia och det visade sig att han var poet och arbetat här i trettio år. Diktboken han gett ut handlade om alla de som haft Mc Soleys som sitt stamlokus; vietnamveteraner, hippies, lodare och annat löst folk i området beskrivs i denna utomordentliga bok: Mc Sorleys Voices from New York Citys Oldest Pub. Man får verkligen hoppas att stället klarar sig från modernitetsivrarna och minimalisterna som vill erövra alla gamla härliga ställen.

Mitt historiska tips, Mc Sorleys, besök stället ... runt tre på eftermidadgen.

McSorleys Old Ale House ... if walls could speak ...