onsdag 18 november 2009

Pierre-Auguste Renoir på Grand Palais, Paris

På Grand Palais vid Champ-Elysses pågår mellan 23 september 2009 och 4 januari 2010 en härlig utställning med verk av rosens beskyddare Pierre-Auguste Renoir (1841-1919). Utställningen koncentrerar sig på Renoirs konstnärsskap efter år 1900. Här möter besökaren genom 100 verk, målningar, teckningar och skulptureren, en mogen Renoir. Därtill verk av bl.a. Picasso, Matisse, Bonnard m.fl. för att jämföra med de då samtida konstnärerna.

Efter 1900 blev Renoir en antagonist mot allt vad den moderna världen stod för. Han inför den tidlösa Arcadia - ett hem för paradisisk oskuld och stilla lycka - i sitt sätt att se på världen. Konstnären önskade också att hans målningar skulle vara dekorativa och levandegöra väggarna.

Det var ganska många porträtt och nakna knubbiga kvinnorna som tyvärr blir lite tråkigt i längden. Picasso tycktes dock inte tråkas ut, då han tog upp de här knubbiga kvinnorna på 20-talet i sitt måleri. Vilket kan ses på utställningen.

Det är något märkligt med Renoirs porträtt. Kvinnorna har något märkligt kisande i sina blickar och ibland skelar de märkbart - det är kanske det som föder deras charm? En lätt vindögdhet som får ett skimmer av mystik i sig? I deras blickar finns ett frånvarande.

Paris var inneslutet i höstfärger vid mitt besök och jag fastnade för några landskap i denna kolorit - den höstliga. En av dessa var ”Paysage à Beaulien” från 1893. (foto: Peter Frisk, vid Champs Elysse, Grand Palais)

En målning som verkligen stack ut och dekorerade väggarna på Grand Palais var ”Les Laveuses” från 1912. Här ser betraktaren verkligen vad en renoirtavla i mästarskick kan åstadkomma i ett rum och i ett öga. Var man än såg sig i rummet fanns den där lysande och tog sin plats. Två tvättande kvinnor. Den tavlan ensam på en vägg ... (på bild här ger den inte alls samma utstrålning som i verkligehten). På avstånd fungerar målningen som en blinkande lampa: "se på mig!", och ett renoircitat dyker upp:

”Jag vill att det röda ska låta som en klockas klang”.

En annan höjdpunkten var en kort treminutersstumfilm. Renoir sitter ålderdomlig med krumma tejpade fingrar och målar - reumatismen drabbade honom och 1904 vägde han mindre än 50 kg och från 1910 var han helt bunden till rullstol - en kvinnlig assistent trycker fast penseln i de ihoptryckta knöliga händerna och en annan person klämmer fast en cigg i den andra handen. Gubben Renoir drar in och puffar ut rökringar ur både näsa och mun samtidigt som han blinkar mot kameran och gör pillemariska miner. Han börjar åter måla och småskämtar med de två herrarna som sätter sig och Renoir pratar vidare och det syns att de har otroligt roligt med denne målare. Hur gammal han än blev så var han tydligen alltid en ung målare i sitt sinne. En fräschör och ungdom lyser ut ur hans tavlor av lycka och glädje likväl som ut ur han själv. I detta skick målade han en gigantisk tavla, "Les Baigneuses" också den på utställningen, som blev hans sista.

"Det unika och storartade i Renoirs sena arbeten är att det aldrig faller någon skugga eller förtvivlan eller livsleda mot de friska av den kroniske sjuke gamle mannen. De formar sig besynnerligt nog till en lycklig hymn av livet" (Peter H. Feist, Taschen). Det finns en del att lära i den livsfilosofin...

År 1913 sa den gamle mästaren att att det tagit honom femtio år att komma dit han var nu, och att ”det var långt kvar” till fulländning. Fulländade blir aldrig mästare, de är mästare därför att de alltid lär sig sig saker. Denne, som jag kallar honom, rosens beskyddare, dog den 3 december 1919 och det sägs att det sista ord som kom över hans läppar var ”blommor …”

Åker ni till Paris, se utställningen, den är värd det.
Grand Palais hemsida.
Peter Frisk 18 november, Stockholm
Recension i DN 17 december 2009.

Inga kommentarer: