lördag 25 september 2010

fredag 24 september 2010

Gamla Mästare - Thomas Bernhard

Vissa böcker och vissa författare begär metafysiskt att bli lästa. Somliga skribenter är den medicin vissa människor är i behov av för att kunna stå ut i den utarmade tid och tillvaro som vi lever i.

Häromdagen passerade jag Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan. Ett av bokens numera få magiska tempel (antikvariat ser i vår tid ännu ut och känns som antikvariat till skillnad från nutidens bokhandlar och bibliotek som satsar på allt utom – just böcker). I fönstret låg ”Gamla Mästare” av Thomas Bernhard. Den såg ny ut. Jag gick in för att se vad det hela handlade om och fick veta att det var en pinfärsk nyöversatt roman av Bernhard. Jag köpte den givetvis på fläcken då det inte finns något mer upplyftande i livet än att läsa Thomas Bernhard - en författare som lindrar själen i vårt flosklernas totala tidevarv. Det finns bara ett fel med karln. Han lever inte. Han kan inte längre göra narr av vår andefattiga "vedervärdiga tid". Vår tid är i behov av författare av det slaget. Men de finns inte. Hos Bernhard går inga företeelser fria från hans attacker. Allt och alla får sin dos. Jag mår helt enkelt bra av att läsa hur illa han mår och han hade haft en del att skriva om idag.

Thomas Bernhard skrev en trilogi i slutet av sitt liv. En lös serie om musik, ”Undergångaren” (1983), scenkonst ”Skogshuggning” (1984), och om bildkonsten, ”Gamla Mästare” (1985).

I den sista delen, som låg där i fönstret, möter vi musikvetaren Reger som varannan dag under trettio år besökt Konsthistoriska Museet i Wien. Han sitter alltid på samma plats. Framför tavlan: ”Den vitskäggiga mannen” av Tintoretto. Nu har han bestämt träff med sin vän Atzbacher och det på en dag som gör att han för första gången på trettio år besöker museet två dagar i rad. Harmonin är rubbad.

Inledningsvis möter vi vännen Atzbacher betraktande Reger i smyg där han sitter på sin bänk. Atzbacher funderar på allt som denne Reger sagt till honom under alla år. Reger, som är en filosoftyp, har en tes om att det är det fullkomliga som hotar oss. ”Det fullkomliga hotar oss inte bara oavbrutet med vår förintelse, det förintar också allt som hänger här på väggarna under kodordet mästerverk” och att vi inte står ”ut med det hela och det fullkomliga”. Just att det onåbara och orealistiska ligger i det fulländade, fullkomliga och perfekta. Även det fulländade samhället förebådar förmultningen och förruttnelsen. Det fulländade är i topp, på krönet, i slutet, och kan enbart fortsätta åt ett enda håll. Mot ras och förfall och ner i avgrunden. När vi således nått toppen, fulländningen, så väntar raskt förmultningen där vid fulländningens krön.

Enligt Reger kan således inget vara fullkomligt då allt går mot förintelse. Allt är ändligt. Inom en viss tidsrymd multnar vi bort och in i intet. Människor dör och bryts ner likt konsten och alla dess ”mästerverk” bryts även det ner till mull. Trots det beundrar vi människor konstverk som om de vore fullkomliga och oändliga och perfekta. Enligt Reger är den synen förljugen. För att ta ett exempel så är påven en människa som spelar spel i sin tilldelade roll av andra människor i samspel. De är av kött och blod, likt kändisar, men tror sig vara förmer, men för den som skådar igenom "spelet" blir det hela enbart löjeväckande och vedervärdigt. Här ser vi en människa som beundras för sitt uppblåsta väsen – guds ställföreträdare på jorden och plötsligt blir han än mer löjlig i sitt uttryck, sin skrud, sin teater, i sitt sceneri, i sin falska fullkomlighet. Sak samma gäller med kungar, diktatorer, kommunalpampar och överspända fullkomliga perfekta chefer. Vi har väl alla träffat på en fullkomlig människa som ser sig som felfri och som givetvis är farlig i sin perfekthet (en som aldrig gör fel och sitter på en position är inte direkt en sån man önskar sig - just där). Enligt Bernhard gäller det alla som vi ”beundrar” och ”dyrkar”. Reger däremot föredrar hellre en figur som essäisten Montaigne just för hans livslånga sökande eller Pascal, för att han inte är fulländad och perfekt, utan hjälplös och frågande. Den perfekta, fullkomliga, ställer aldrig frågor. Man vet.

Begreppet fullkomlig följs av beundran hos Bernhard. Den ofullkomlige beundrar den fullkomlige. Mänsklighetens stora problemen ligger just där enligt Reger: ”Beundran är lättare än respekterande”[…] ”beundran är dumhuvudenas egenskap” […] ”Bara dumhuvudet beundrar, den kloke beundrar inte, han respekterar, uppskattar, förstår”. Beundra är att gå genom museisalar och se namn efter namn efter namn för att just se dessa namn efter namn efter namn. Man beundrar van Goghs tavlor för att man vet att det är van Gogh som målat tavlorna och man beundrar dem för att man lärt sig att man just ska beundra just de som van Gogh målat. Man åker till Thailand och beundrar ett kloster, glor och går vidare. Man står som en fågelholk och beundrar pyramiderna och går vidare till sin solstol och sin all inclusive-värld. Men man respekterar inte. Man respekterar varken platsen, konsten eller tingen eller, viktigast av allt, människorna man beskådat. Man intresserar sig inte för att förstå eller uppskatta det man ser framför sig. Man kan rakt av säga att man helt enkelt inte bryr sig om klostret i Thailand eller pyramiderna eller konsten – man är där för att man vill glo in dom i sitt kartotek av upplevelser, se på dem och för att någon sagt att just där finns något att beundra och man samlar på sin beundran i sina fotoböcker och virrar vidare i världen lika vilsen som förut.

Kanske finner vi en del av kärnan i Bernhards resonemang här. I kritiken mot det fullkomliga och mot det perfekta. I kritiken av de upphöjda och begapade hos de Gamla Mästarna. Kritik överhuvudtaget. Att ifrågasätta sin värld, att ifrågasätta de Gamla Mästarna och rasera det beundrade och idoliserade och upphöjda står snarare hos Bernhard en förståelse och inlevelse av livets kantstötta, sökande, letande och funderande och att ingen kan vara helt perfekt – alltså inte ens hos de Gamla Mästarna.

Man ska passa sig för beundran och istället visa respekt – respektera tillvaron. Någonstans säger Reger att ”man fäster sig inte vid en människa för att hon är fulländad (perfekt), utan då hon har fel och brister, är kaotisk”. Det finns en uppriktighet hos en sådan person. Och uppriktighet leder i vårt samhälle till undergång för den uppriktige. Den som är uppriktigt, rak och tränger in och säger vad hon tycker och genomskådar hyckleriet (för det är vad vår värld handlar om) – den går under. Man måste vara oerhört stark, själsligt, för att klara sig oskadd genom den här sörjan av förljugenheten. Sanningssägare går obevekligen under. Sanningssägaren är/blir dömd av sin omgivningen: Av samhället, familjen, historien och staten. Den som är sann är fullständigt dömd till total undergång. Det hela påminner inte så lite om Furst Musjkin i DostojevskijsIdioten” som inte kan ljuga. Musjkin säger exakt vad han tycker och tänker vilket sätter fursten i en komisk sitts bland societeten i St Petersburg som skrattar ut honom. Musjkin blir en fullständig ”idiot” i de ”normala” människornas ögon. Det är den som ser sig som fullkomlig som går fri och aldrig blir pinsam i den här ”sanna” världen – ingen kan i egentlig mening kritisera eller komma åt den fullkomlige.

Där ligger tragedin.

Vi ser det också i vardagslivets beundran och avdyrkan. Lismandet på arbetsplatser och inom kändisvärlden och medier och - överallt. Hur människor får metamorfosiska egenskaper och förändras, av låt oss säga, en nytilldelad titel ”Ni kallar en bra person för er vän” säger Regeroch sedan låter han sig plötsligt göras till hedersdoktor och kallar sig professor på sitt brevpapper och hans hustru uppträder helt plötsligt som professorska hos slaktaren, så att hon inte behöver vänta så länge som de andra som inte har någon man som är professor. Så löjeväckande

Hur klarar man då livet enligt Reger? Genom det löjeväckande. Allt är egentligen fullständigt löjeväckande och vedervärdigt och det enda sättet att klara sig igenom det hela, livet, är enligt Bernhard, eller Reger, att se det löjeväckande i allt – då kan vi gå vidare.

Så, ännu ett citat av Reger/Bernhard: ”I den här världen och i den här tiden, sade han, där allt ändå är möjligt är snart inte längre något alls möjligt”.
Peter Frisk
Mer om T. Bernhard här: DN (1) (2) SvD (1) (2) (3)

tisdag 21 september 2010

$ 29:00

Högst märkligt ... satt i en busskur och lyssnade på Tom Waits, närmast Yttersta Tvärgränd, när flera högst originella figurer inom en kort tidsrymd passerade mitt bokläsande jag. En större dam slog sig ner på samma bänk och rullade en cigg och frågade om det var fullständigt ok att röka knastret, "absolut" sa jag, i samma stund klev en ytterst märklig figur fram ur tomma intet, ja han bara stod där, mitt i busskuren och frågade den breda stora rökande damen (.... och hon blev på något märkligt sätt bara större ju längre tiden s.a.s. gick) något - jag lyssnade fortfarande på T.Waits och var därvid ur verkligheten - som jag inte kunde höra .... Men karaktären, ja, karaktären var utplockad, dänsliten, framtvingad ur någon 70-talsnewyorkfilm tillsammans med ett par överdimisionerade stora breda och tjockglasade glasögon och med en slags väst som påminde om en afghanmatta ihoprullad runt honom innanför en gul tunn kavaj och en stor lappad trasig väska som det stack ur en mängd ting från medan munnen rörde sig mitt i hans burriga länga gråa jultomtsskägg och munnen sa nått, mummlade nått, eller om den skrek nått, stod han bara där - mannen var en slags beatnick som av en mystisk anledning passerade vår 2000-talsdimenssion i ett slags fel i verkligheten. En felkörning, en historisk tidsmiss, som förde in honom till oss här vid Ringvägen och inte till Washington Square där han egentligen hörde hemma och skulle ha dykt upp för 27 år sen. Jag såg inte när han försvann, vilket han gjorde lika snabbt som han kom men i samma sekund passerade den coolaste dvärg jag någonsin sett övergångsstället i en obesvärad glidande gång bort mot Brännkyrkagatan i en långrock av senaste snitt och en fimp i mungipan ... det är märkligt ... i vanlighetens vanlighet tycks det oväntade alltid dyka upp ur intet ... på marken låg en fimp kvar som minne av kvinna som nu växt sig ut ur busskuren och in i en röd SL-buss som jag skymtade bakljusen av i korsningen mot Hornsgatan ...

... sång ... "$29.00", Tom Waits (clip one, clip 2)

gårdagens slussen

Slussen, 13:16, 12 september ... så vad väljer man ... baren Dick?

måndag 20 september 2010

Leonard Cohen - Globen aug 2010

(det hände sig en kväll att jag flanerade bort mot le Globe och beskådade Leonard Cohen)

… förbi den stora gropen där det så småningom ska resa sig en glittrande nyskapad ordnad arena för framtidens lyckade lyckliga människor cyklade jag tillsammans med det senaste i den svenska bilparken fram mot parkeringshusen som nu fylldes av oss välnärda medelklassnordbor och – möjligen - en och annan fattig vilsen anarkistisk själ som kanske i sin enkelhet hade hoppats att de beslutande organen i alla fall behållit det ärevördiga namnet Söderstadion ... medan vi alla ringlade oss in i, icke enbart, icke enbart till Globen, utan vi talar globalization; Ericsson Globe Arena – tack o tack LM! att du drog dina trådar och drog dina växlar av det här – där digitala apparaterna läste av våra streckkoder som vi alla själva i våra bostäder (och förmodligen i många fall på våra arbeten) skrivit ut på ca 10.000 A4-ark för att släcka törsten inhandlade jag mig en halv liter vatten på PET, på flaska, för 27 pix, slog mig ner i templet där det på toppen i de röda stolarna, ovanför själva volymen, ja där ovanför, existerar ett ännu mindre tempel där man kan åka upp likt en större pingpongboll men med skillnaden att den är genomskinlig och se ”sky view”, ja se skywiev över stan, hallelulja, skysikt och långt borta i diset, ja långt därborta, någonstans, skymtar ”Logiland”, gunga i dyn av köp och sälj och just då man deppat ihop en aning dansar en gammal man, grå, in på scenen så att den gigantiska volymen luft som hela Ericsson Globe Arena består av krymper ihop till en liten intim fläkt för en publik på cirkus 50 pers i nån trång källare någonstans med levande ljus och det trots att det handlar om ett fullsatt Ericsson Globe Arena med alla tillägg och konserten där på, Ericsson Globe Arena, är igång med ”Dance me to the end of love”, där på scenen ser jag för första gången samma figur som jag konstant lyssnat på under mina senaste två år i livet och som enligt mitt eget tycke och viss smak anser vara en av de största, inte bara som låtskrivare, utan störst i det melodiskt skapande. Redan från första tonen förbannar jag mig själv och min pankhet och att jag inte är en rik jävla knös som säljer röda vattenplastslangar, eller skruv eller spik, i parti och således skulle ha råd att åka var jag ville och då efter den här konserten skulle rest till nästa konsert på turnélistan och gett fan i de röda plastslangarna ett tag och rest till nästa så länge jag ville och hade lust.

När så låt nummer 2 sprider tonerna ut i det globala rummet känns det som om orden pressar sig in i fläsket på oss i publiken, som om orden blir kött i oss övergödda skandinaver och ingen önskar väl ta till sig sångarens profetiska ord ”I have seen the future, its murder” och jag påminner mig om boken där det stod följande: ”denne man har mycket få illusioner. Han vet allt om egoism, och om grymhet” och han är mitt i denna, låt oss kalla det, romantiska ton, en fullständig realist som säger precis så som det är, precis så som man vill ha det, då – varken mer eller mindre och i nästa låt, nummer 3, ”Berlin wall” förstår vi kanske lite mer om vad vi jagar här på jorden, att läkarna kämpar på, likväl de som far mot rymden och tillbaka, för en enda sak, ja inte framsteget utan för all livs botemedel, för kärleken … eller botemedlet mot dess brist … och rösten är nu nere så djupt som i jordens mitt tillsammans med Dante och Vergilius och frihetens fåglar flaxar upp ur underjorden likt skrämda höns i en film från Balkan till närmsta telefonledning och … ”Like a bird” … och vi andas in, vi alla som snart ska dö, vi andas ut och vi önskar oss just den fågelns frihet men placeras snart nog åter på verklighetens golv där i, Ericsson Globe Arena, vi, trots vår tro på något annat, att vi inte som rovfåglar lever på andra, på andras arbete, så plockas vi ner just dit, ja långt ner dit, i våra Nikeskor, Dressman och H&M -kläder, ner till djupet i ”Everybody Nows”, där alla vet, där vi vet att skiten plockas bort av andra och där ”Old Joe still picks cotton”.

Av någon mystisk anledning blir Cohens ord kött och melodierna blodet som pumpar in i det röda inre, och ut i arenans mitt skrivs orden av mystik, ordet och melodin – i kött och blod - som kommer i uttryck i en av undertecknads absoluta favoriter av den senare Cohen: ”Secret Life” - ur den klangen landar därefter klassikerna ”Avalanche” (låt 8) som följs av för mig två okända låtar (9 & 10) och efter dessa: ”Chelsea Hotel” (11). Där mitt jag en gång satt i, i foajen och försökte finna känslan i, mig själv, i, hittade inte mig själv, just då, just i vestibulen med alla tavlorna av alla popkonstnärer och jag såg bara fullständigt dum ut innan jag åter drog därifrån halvfull i en gul taxi mot hotellet för sömn på 17:e och Cohen följer på den upp med ”Ring the bells that still can ring”(låt 12) – och vi i detta fridfulla nord kan gotta oss åt våra rikedomar (som vi av någon lustig anledning ser oss förtjänta av mer än andra), medan [freds]duvan säljs gång på gång på gång på gång när vi sitter på våra gigantiska altaner och väggstora tv-skärmar medan barnen leker med sina kinesiska leksaker och vi dansar runt på den gröna fredliga svenska ängen i våra nyinköpta snorbilliga jeans och jumprar från Asien och tror på freden som hos oss tycks vara helt lagstadgad, moderna länder har inga krig ser ni, och vi gottar oss åt hans text och att vi är … bra, ja vi – och någon kanske undrar, för vem, ja för vem är denna strimma ljus, strimma hopp, ämnad för, för vem är det ljus som faller ur sprickan i cementmuren ämnad för? Ditt? Mitt? Deras?



Sen tappade den självvalda recensenten tydligen sitt intresse … (det trasiga och ofärdiga är alltid mer helt än det hela …). Nedan resterande låtar som aldrig fick någon text:

13 vet ej
14 ring the bell
Paus
15 Tower of love
16 Susanne
17 sister of mercy
18 gipsy wife
19 gammal? Känner ej igen, det känns så bra eller dåligt på morgonen
20 over the border – den de flyr
21 körtjejen sjunger boggiestreet (han får oss in i en cohenvärld)
22 Haleluja
23 Im your man
24 wiena waltz
25 Marianne
26 manhattan
27 new York, end of septeember – han vill hoppa In i spanjorens gitarr
28 if its be your will
29 Closing time
30 I try to go
3,10 min utan paus.

fredag 17 september 2010

Jag eller vi ...

I skarven till 90-talet jobbade jag fortfarande som byggnadssnickare och kom att ha små filosofiska diskussioner på väg till jobbet med en person i min ålder som då var verkmästare på bygget. På grund av blyghet så var jag inte mycket för att snacka och tokjobbade för att i princip slippa dötid. Att stå still och snacka gör mig bara virrig. Det handlade inte om att fika efter gunst utan en flykt. Nåväl, jag ansågs vara en jävel på att jobba och jag var också fackligt engagerad och gick på en del kurser.

På den tiden existerade inga individuella löner på samma sätt som idag i samhället men man började snacka om det. "Jag kan inte förstå", sa verkmästarn som var blå som havet "att du som jobbar 3 ggr så mycket som X säger att ni ska ha samma lön?". Det var vanligt på den här tiden att man hade s.k. "lag". Ett helt gäng som arbetade på bygget med ett gemensamt ackord, en hög med pengar, som sen pytsades ut till alla - lika (hur det fungerar idag vet jag inte men jag tippar att det ändrats). Jag sa det då och jag säger det nu: "så som vi har det här, så borde även ett samhälle sträva efter att se ut".

Jag hävdade alltså bestämt att herr X som gjorde mindre än mig skulle ha samma del av kakan. Jag var 20 + och ung och kry och han var 50 + äldre och med en dålig rygg. Därför fick han pyssla med lite lättare grejer som han hade ork till. Jag visste med mig att "jag kommer förmodligen gå med krökt rygg när jag är 50 + men då vet jag att jag är en del i laget". Vi kom aldrig överens jag och verkmästern. "Du måste ju tänka på dig själv, du skulle ju tjäna mer". Jag såg det inte som poängen och jag vet att den tanken är rätt glömd idag. Men jag håller på den. Jag tror på den som en av de bättre sätten att ta hand om varann.

Den solidaritet som fanns i det här systemet, på byggena, var att de som gjorde mindre inte levde på de som gjorde mer. Man gjorde vad man kunde. Man gick inte undan och maska eller drog benen efter sig med flit. Det var mycket ovanligt då, då "alla var med". Det var hela poängen i det hela - "alla var med". Man visste med sig att det "kommer också en dag då inte orkar lika mycket som nu. Men jag kommer att vara trygg, jag kommer att vara med". Och för den som inte minns det så har det varit fackföreningsrörelsens viktigaste uppgift genom historien att "alla ska vara med". Det tycker jag alla ni byggnadsarbetare som jag vet idag tänker rösta blått ska ta sig en funderare på. Ett val handlar inte bara om att få några tusen mer i sin egen plånbok, utan om vilket samhälle man vill leva i.

Min gamle verkmästare har njutit i fyra år. Ändra på det den 19:e.

måndag 13 september 2010

Regn, stillhet & tid för Chardin ...

En sån här vacker dag när regnet faller och luften är tunn och vi pessimister och tillika höstfanatiker får vårt lystmäte medan optimisterna surar för att solen och sommaren är väck är det passande att landa i en tavla av Jean Siméon Chardin. Vardagslivets målare nummer ett i historien.

På Nationalmuseum i Stockholm hänger en av mina absoluta favoriter: "Tvätterskan" målad 1733.
Året för tillkomsten är mitt i den s.k. konstepoken rokokon. En tid när man helst avbildar unga yppiga adelsdamer gungande, dansande, lekande, konserverande eller hoppande. Chardin däremot, i sitt hem i kvarteren kring St Germain-des-Pres målade helt andra motiv. Stillsamma, lugna motiv, ur vardagslivets rofyldhet i 1700-talets Paris.

Jag brukar stanna till en längre stund och försöker fånga motivet (helst skulle jag vilja gå in i tavlan och försvinna bort i den och från er som håller till i den här tiden). Jag ser på pojken som är helt i sin värld och i sitt och pysslar med sina såpbubblor och jag tänker på mina egna barn: "ta det lugnt grabbar, tids nog kommer stress och spring, vila, lek, som barn ska göra, sitt bara och var, jaga inte den där vinden ...". Ibland, rätt ofta faktiskt, kan jag se grabbarna hemma sitta på samma sätt med någon pryl - aldrig egentligen med en plastleksak - och fingra och pyssla mitt uppe i sig själva med ett "ingenting". De bara existera i fullkomlig ro. Då blir pappa glad och smyger undan och tänker på Chardin och såpbubblepojken. Märkligt nog så är det den tavlan och en låt av Janis Joplin som jag kopplar till mina barn i denna lugnets stund. "Tvätterskan" till min äldsta och "Little Girl Blue" (länk här till Youtube) till den yngsta just på grund av att Joplin sjunger, fritt översatt, "sitt där och räkna dina fingrar" med en känsla att just bara vara ... min yngsta gjorde det när han var väldigt liten. Satt och räknade sina fingrar i stillhet ...

Som ni förstår. Här uppfostras inga BNP-jägare.

Det vi finner i Chardins måleri är lugn. Det finns ofta inga krav eller måste. Krav och måsten är ju ofta kopplade till tid, att passa, att hinna, att göra. Här finns ingen direkt tid att passa. Det är stiltje. Livet går på och människorna tycks må gott i det hela. Ingen direkt konsumtionsstress eller statusstress.

Då säger någon "men så kan man ju inte leva!"
Jag svarar, "visst kan man leva i lugn och ro - skippa jagandet efter vind - allt är bara ett bloss"

Vi kan tänka oss att det är barnets mor (förmodligen hon som står och tvättar). På gården står en annan kvinna och hänger tvätt (en regning dag kan det inte vara ...). En katt kurrar lite vid sidan. Man arbetar. Men trots arbetet andas tavlan vila, tysthet och frid. Den andas något som vi inte ser så ofta i vår tid, som vi många gånger kallar den bästa - lugn. Det är lite som att handdiska. Hemma har vi ingen diskmaskin och jag får ständigt höra när vi har gäster "att diskmaskin är bra". Men jag trivs att stå och diska för hand och få tid att tänka, att fundera. Diska är en underskattad sysselsättning som jag även tror att tvätta kläder för hand också är.

Chardin, du stillhetens store mästare, du är i mina tankar och jag själv försöker hålla lugnet här vid min balkong, här nere på jordelivet, där regnet faller stilla mot Svedmyraskogens mörka löv ...
Peter Frisk

en gammal text ...

Det är märkligt vad man kan finna på. Hitta en gammal text jag skrev en gång som jag helt glömt bort. Kanske var tur det att jag glömde den eller att jag hitta den? Jag släpper den i alla fall oputsad:

... jag hade tänkt mig att skriva en roman ... ja, en roman.
Passar det sig inte?
Nä … hä …
Idén hade kommit en aning plötsligt, men va fan, att krita ihop en sisådär trehundra sidor tycktes mig inte alls vara någon komplicerad historia. I en längre tid hade jag, i en skiftad kvalité, och med en aning kryptisk form - jag är den förste att medge detta - skrivit små brottstycken ur mitt då ännu alltför innehållslösa liv, ja mest ett töcken, en slags flegma, flykt. Ja små pillimariska påhitt i mer fantiserande form med penna på vitt papper för att roa mig själv. Vad värre att göra, än att pussla ihop dessa små prosastycken till en ansenlig roman och bli en smula känd och på samma gång få ett skimmer av intellektualitet på sitt ännu ganska anonyma och intetsägande personliga anlete. Vad mera är: ett par diskussionsprogram och krönikor i Expressen eller Aftonbladet, eller DN och Svenskan eller en inbjuden till Bonniers litterära magasin som hedersgäst och att där få supa sig full gratis och spy i chefredaktörens urringning medan man skakar på huvudet och sluddrar: "jag är ju förfanförihelvet poet!". Skulle passa min person på alla sätt och vis. Superiet har jag övat upp från unga år. Eller så kunde jag bli inbjuden till någon personlig journalistfest och slå någon journalisträv eller någon annan folkbildare på käften och hamna på vederbörandes nummerett lista över slynglar som inte tar den store journalisten eller journalistiken seriöst.

Allt detta låg ju givetvis och väntade. I potten. Själva livets orgasm. Slutpunkten. Som en stor jävla guldblänkande skatt kallad den ultimata lyckan: kändisskap, glitter, gratis käk, gratis biobiljetter, ryggdunk, gratis sprit realsepartyn, gratis skärgårdskryssningar, gratis välgörenhetstillställningar och ett liv i sus och dus utan tanke, nytt kök, sitta och äta mat i tv med andra koryfer och avdankade pådankanden stjärnor, snacka soppor och vitlök eller virkning och kasta ve och spott över de förbannade lönesvinen som dreta på i någon urvattnad bruksort och flytta in till en högerfyllekvart på Söder och rösta stenblått och skrika ut det i rutan som en fräckhet över sin nyvunna patetiska frihet.

Vad konkurrensen anbelangar, tycktes den ju inte alltför mördande … eller existerande … Ja, allt gick bra... tills jag kom till början ... Att supa och slå journalister på käften och bete sig som ett allmänt svin skulle jag klara galant. Värre var det ju att skriva ihop boken. Att konkritisera begreppet bok: bokstav, papper, mening, omslag, innehål, inriktning, form (vad är inne nu - känna vibbarna, trenden, ha tentaklerna ute, inte gå på en nit, nej klockrent måste det vara) – oväsentligt, handling – oväsentligt, sex – väsenligt, våld – väsenligt, smaskiga bekännelser – väsenligt och inga livsfrågor ...

Å andra sidan kunde man ju bli festfixare. Glida runt och ordna partys, bli stekare, bratta till sig, skulle ge bättre pröjs och inte vara så förbannat kulturellt och akademiskt och fisförnämnt - åka ribbåt till Sandhamn på 1,2. Det blir gärna akademiskt om man ältar könsord och perversiteter, de tycks trivas i detta dessa höga, så därför vore det ju en aning smidigare att suga i sig ett rent och vitt näspuder på operabaren eller sitta i det numera så eftertraktade hörnhuset vid Stureplan på Spyan - förövrigt låg det en gång i tiden ett ställe i Finspång som kallades spyfiket ...

Hur fan skulle jag inleda, hur skulle jag få en mening eller ett första stycke som slog an på läsaren, och framförallt, de jag frukta mest, och hos vilka jag verkligen ville vinna min gunst hos, kritikerna. Man ville ju bli ett uppburet namn, talas om på allas läppar, från Horace till Sture Allén och Per Hagman, placeras i Se & Hör, ja det var prioritering nummer ett. Det var mitt mål helt enkelt. Men, här krävdes nu en svungfull början, något av en strindbergsk rödarummet start, ett trick, ett panorama över Stockholm en junimorgon från Mosebacketerassen skulle verkligen slå, eller att man vakna bakfull och rånad ensam och skitig på en havsstrand med förlorade knarkpengar med en massa trix i fickan. Och inte nog med det, vederbörande skulle inse att här kom det en grabb med hela litteraturhistorien instucken under armen och bara kastade ut adverb och pronomen i olika helt fantastiska konstellationer som ännu ej använts tidigare och som ingen heller riktigt förstår något av. Något nytt skulle framföras på den svenska diktarhimlen, och inte nog med det, skulle man säga, han är beläst också, skulle man säga, och så skulle man säga; ge oss ännu en bok, och då hade jag tänkt att skriva en bok till och faktiskt, och ja, innan jag börjat på den första boken hade jag redan bestämt själva fortsättningsromanen, som inte skulle vara en fortsättning av den första, utan mera bryta av den första i ett bevis att här kom Sveriges James Joyce inklampande från bakgården och visade upp en penna av starkaste och vassaste art, så visste jag att marknadsföringen var nummer ett, Nike och Centrum och Bildjournalen skulle stå i kö, allt var som klappat och klart.

Redan när jag tänkte på min andra bok kom det upp idéer på en tredje. Ja, den var väl mer åt självbiografihållet, och skulle heta något: I mitten av min karriär, eller På toppen av en sten? Eller Utsikt över ingenmansland?, eller Fanfar för en trumpet? I självbiografisk form skulle jag kunna koppla bort hela mig själv, radera mig, utplåna mitt jag och hitta på direkt ur fantasin och skapa en ny figur - ja ett nytt jag. I min självbiografi.

Nåväl, jag inköpte mig en skrivmaskin, en ordlista, tipex, samt kuvär - att sända manuskriptet i. Här insåg jag inte problematiken i denna värld att ge ut böcker och annat av konstnärlig art. Inte fan visste jag eller anade jag att det satt folk och skrev i var och varannan vindskupa och att alla dessa var och varannan skrev om en ensam man som inte visste vart han skulle ta vägen i Stockholm eller livet och att denne man satt och drömde sig bort på caféer och att detta var lika vanligt som att gå och handla på IKEA en lördag om man hade varit tillsammans med en tjej över ett år och att alla dessa som satt i sina fönsterkupor skrev om samma jävla vilsna bohemindivid som ännu inte fått bohemstatus utan bara väntade på genombrottet – och bohemlivet som inte längre kunde levas då hyrorna krävde en helt annan livsstil ... men jag hade köpt mig fem kuvär. Jag räkna med napp på första förlaget som givetvis kom att bli det största. En investering som sved, jag medger det - men vad gör man inte för konsten? Frågan som genast infann sig efter att jag klippt och klistrat med mina små essäer och stumpar av meningar och annat nedskrivet, var .... vad ska boken handla om? Jag var så klarsynt att jag förstod att boken måste ha en handling.

Men detta förskräckte mig inte. Jag skulle nog komma på något. Jag behövde bara hitta på några baskomponenter så skulle biffen va all och jag skulle snart sitta nånstans i Provence och dricka vin och leva på stor fot med författarbidrag i en ljus panamahatt och pipa och knäppa med fingrarna för att få in nästkommande honorar. Ropa med min hemsnickrade franska till min inhyrda asistent att gå ner till byn och köpa en stor, ja en stor jävla korg med vin skulle det va, med nån fransk ost i, och sen skrattat högt och åter kasta ut ögonen mot lagunen och tänka på svinen i hyperboernas land och skratta ännu en gång och ropa - ta nån frukt också!

Jag fann mig snart tillrätta men började fundera på om han inte skulle bo i Norrland intill en liten nedlagd järnvägsstation där endast flugorna surrade omkring och där han möjligen hade en gammal farfar som inte såg ordentligt och fick lov att gå till affären som låg tre och en halv mil bort dit aldrig någon post kom, och killen skulle längta till Luleå, för där låg stora stan, och han skulle åka dit nån gång och komma hem och berätta för sin farfar, som såg dåligt, att nu hade han varit i Luleå och där hade dom pratat om Stockholm och därför ville han åka dit, men farfarn skulle bara skaka på huvudet och mena på att till nått Stockholm skulle han då inte fara för där vet man hur det går till, antingen lurar dom en eller så får man bli knarkare och knarkare ville han väl inte bli? Killen skulle se ut som killen i Fucking Åmål som inte kunde ta att tjejen gjorde slut och pluta med läppen på samma vis som han och bara gå in på sitt rum och sparka av sig stövlarna och lägga sig på sängen och böla och sen läsa ETC och fortsätta att drömma om Luleå och aldrig ta den där bussen till Stockholm och just slippa all jävla stress och alla utsläpp som farfar snacka om.

Jag sket i det hela gick till Mosebacke och skissade en aning på panoramat, köpte mig en kaffe, en röd stickad mössa med en vit pil på, satte mig ner vid de vita stolarna såg bort mot öster där en Siljafärja flöt ut från inloppet och såg uppp på toppen på Skansen och tänkte på den där jävla påfågeln som alltid skriker så förbannat, såg Gröna Lund och fortsatte vidare västerut med blicken. Från paviljongen spelade ett hurtigt gubband musik och snart nog var det salsakurs. Några måsar cirklade över gästernas huvuden och anföll. En äldre man skrek att "kan ingen ta tag i fågeljävlarna", Gamla stan såg gammal ut och Grand Hotell hade flaggorna upphissade och ingen gjorde en fena i att detronisera skrattmåsen och gubben skrek en gång till:"kan ingen ta tag i fågeljävlarna" I samma stund kom jag att tänka på att varför inte skriva en snygg inledning om landet. Hur det än var så var jag ju svensk och hade ju bott här i hela mitt liv och jag skrev ju på svenska. Något stolt kunde man ju skriva, den vackra Skärgården, att vi är så fria, allemansrätten, att vem som vill kan plocka svamp och blåbär, svenska dylika, vår ärevördiga historia, dalahästarna, hur moderna vi är, om Pippi, midsommar, jul med Disney, ja, det vore ju nått nytt ... Men då dök han upp, han som sväva som en ande över terassen, inte fågelfan, Strindberg.

Man skulle spräcka den här jävla självgoda överhetsfasaden som tyvärr blivit normgivande i vårt kära fosterland, ja, man skulle sparka alla dessa på benet och springa över gränsen till Danmark och göra fula grimaser bakom tullen och gå in och suga i sig en gammeldansk och sen lämna allt det här bakom sig ...

Nä, här i landet stör man inte linjerna, här är vi fria på ett humant civiliserat sätt. Vi slår inte ihjäl folk, vi tystar dom till döds. Nä, man skulle gå bort till den där gubben och slå sig ner, skrika “Kaffepaus!, Kaffepaus!”
"Det här måste vi komma överens om genom samförstånd".
“Har ni hört talas om Saltsjöboavtalet?”
“Va skriker ni för?”, svarar gubben.
“Skriker, ni skrek ju på måsen? Är ni arg?, allt går att reda ut med samförstånd - staten och kapitalet och facket i samma båt, då blir organisationen komplett. Låt det gå ut över alla instanser, varför inte börja med skolorna”, sa jag.
“jo det blir nog bra”, sa han “men vi måste först tala med dom andra här vid bordet. Alla ska väl bestämma, ha rätt därtill”, sa han.
“Givetvis”, sa jag.
Men tydligen var sällskapet vana vid att hålla tyst och gubben såg sig själv, i plats av sin kompetens, nödsakad till att ta saken i egna händer.
“För att vi inte ska hamna i något symöte så är det bäst att vi finner en stark man”, sa han. “Är det ni?”
“Nä”, sa jag.
“Då så”, sa han “vill ni dra det i långbänk?”
“Nä”, sa jag.
“Ja, då gör vi såhär”, sa han “är ni ingenjör?”
“Nä”
“Synd, då är ni förmodligen en sån som tär på samhället”
“Möjligen” sa jag och tog en klunk kaffe och började skruva på mig för jag såg att måsen återigen var på ingång och startat ett anfall mot logikens fader som satt mitt emot mig och som såg ut som en levande räknemaskin där han nu satt och la ihop på något.

gårdagens brunn


Stortorget, Gamla stan, 5 september 11:58

fredag 10 september 2010

onsdag 8 september 2010

gårdagens dans


Mosebacke torg, 31 aug 2010, 14:17.
Dansa dig genom livet människa! - Tvi sorger och bedrövelser, ge dig hän!

tisdag 7 september 2010

gårdagens bil & glädje

Ibland blir man bara glad när man ser ut från sitt köksfönster. När något särskiljer sig ... så ovanligt i vår s.k. individuella tid ...


Den här var i alla fall sitt eget jag...
Tallkrogen, 28 aug, 2010

måndag 6 september 2010

gårdagens Slussen

Gröna gången, lördag morgon, Slussen, 10:53 ... visst kan jag, vi, ni ... alla ... kan ...

söndag 5 september 2010

gårdagens Österlånggata

Österlånggatan, 5 sep, 12:24 ...

gårdagens Slussen

Slussen lever ... lördag, 4:e sep, 2010 ...

gårdagens Slussen

Slussen, 10:44, lördagen den 4:e september

Källaren Aurora ett minne blott och solen försvann ...

Källaren Aurora i Gamla stan var en klassisk krog med ett historiskt namn. Nu är inte bara namnet raderat utan också den sol som hängde i början av Lilla Nygatan. På plats har det hamnat en ny skylt av något helt annat slag.

Den gamla skylten med morgonrodnaden.

Ändrad till.

Dagen innan denna upptäckt hade jag på min stadsvandring Krogrundan propagaret för att det vore trevligt om man tog fram lite gamla krogskyltar. "Det finns mängder av de gamla krogskyltarna, från äldre tider, med klassiska krognamn som man kunde hänga upp", fick jag ur mig. "Man kanske inte kan använda originalen men man kan väl kopiera dem". Allt för att minnas lite av vad som varit och att visa att vi i Stockholm värnar om vår historiska stadsdel nummer ett: Gamla stan. Istället står man nu här och ser att trenden går åt motsatt håll.

Det Petersénska huset vid Munkbron har också en av Gamla stans vackraste huggna portaler. Den lilla kultur som återstår i Sverige kan, tycker man, vara värd att bevara. Men här har vi åter ett exempel av flera hur illa det är med försiktigheten mot vårt kulturarv.


Jag har inget emot otalt med Monks. Men det vore fint med lite varsamhet ...

Notera den sol som tidigare fanns i hörnet till vänster om Petersénska huset.