Passerade Lindgården i dag söndag. Där fanns nu bara skrot och grus. När jag stod inne bland rivningsmassorna kände jag för första gången, riktigt på riktigt, att fan vet om jag vill fortsätta och leva i den här stan. En stad som är på väg mot någon vision som jag inte är så säker på att jag vill möta. Planen är att fly innan den fullständigt gått under och dött ... men där stod jag alltså och funderade på arroganta politiker med slags förakt mot sina medborgare (den här historien är rena snurren från början och slut och är inte direkt den enda märkligheten i Stockholm idag).
Nu är det här ett ganska litet hus på en liten plats i en Nationalstadspark och kanske inget stort i det stora världsliga hela. Värre saker sker. Men någonstans i Lindgårdens senare historia finner jag en stark koppling till mycket i tiden vi lever i. Gör man som man behagar och ger tusan i lagar och regler får man fri lejd och kan t.o.m. tjäna en rejäl slant på kalaset. Det kanske inte är så underligt att man då kan känna en märklig känsla av ilska hängande i luften över hela vårt samhället? Jag tror att det är mycket som hänger ihop helt enkelt ...
Stockholm i världsklass ... jo, jag tackar ... kass snarare.
Lindgården 31 juli 2011.
Bakom rivningsmassorna skymtar Liljevalchs.
Det hela är ju mest en pina och varför jag står här och trycker och självplågar mig själv ... är en gåta. Men någon måste ju dokumentera eländet.
Vad som komma skall får vi väl se men jag tippar att det blir en kub. Sen kommer kuben att vinna någon arkitekttävling och prisas. Kuben kommer sedan bli en byggnad som visar att "man vågar" och fler byggherrar och stadsplanerare kommer stå i kö för att visa att även de "vågar" bygga i känsliga kulturmiljöer och vi kommer översvämmas av kuber och de vanliga flosklerna trots att det som nu idag byggs är rena rama dyngan.
Den kvalitén på virke får man leta efter. Inget fel på de här träbalkarna.
Från den lummiga gården inne på Blå Porten har man tidigare suttit och drömt sig bort i idyllen. Men idyll och lugn ska utrotas för någon slags vision och snart lär det stå en byggnad som skyltar om den vackra utsikten (alltså in till Blå portens trädgård) på Lindgårdens tomt. Från Blå Portens håll lär det nog se annorlunda ut ... å andra sidan ska det grävas upp sägs det för ett garage så även Blå Portens lummiga gård ska väl moderniseras vilket är lika med steriliseras.
Det blev rätt tomt utan Lindgårdens fasad ... tycker jag ...
Men jag vill minnas platsen så som den en gång var. En av flertal pärlor på Djurgården. Men nu har man alltså satt kniven i en klassiker: Lindgården, den sista byggnaden från Stockholmsutställningen 1930. Lyckat drag Stockholm, bra gjort ... vilka visionärer ...
Lindgården.
Text och foto: Peter Frisk
Se också: En liten film om Lindgården:
Lite artiklar och länkar och bakgrund till Lindgårdens öde. Läs även här om skandalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar