onsdag 27 juli 2011

Utkast: Sean Scully, Malevitj, dörrar och spån om konst på nattkröken ...

Jag är ingen målare. Men, jag funderar ofta på hur jag skulle måla om jag nu målade själv. Hur jag skulle uttrycka mitt innersta. Ett sätt för mig att förstå vilka konstverk och konstnärer jag gillar är att fantisera om hur jag skulle måla om jag var målare.

Det är ett sätt för mig själv att förstå vad jag själv egentligen tycker om. Det är inte alltid jag vet det. Jag är glad och tacksam över att inneha den bristen. En brist som jag tror för med sig ett öppet sinne. Att låta saker ske och det får mig att leva. Man ska vara rädd om öppna sinnen. I majoriteten av fallen, ja i stort sett 100 %, kan jag inte rationellt och medvetet säga vad som får mig att gilla ett visst konstverk. Vissa konstnärer kan för mig i långa tider vara totalt ointressanta. I flera år. Men så plötsligt ser jag någon okänd tavla som jag aldrig tidigare sett och det smäller till, knakar, brakar, vrider runt nått, i tysthet, och plötsligt fattar jag. "Men det här är ju bra" ... och jag inser att konstnärens andra tavlor som för mig varit fullständigt ointressanta och obegripliga är bra. Jag får en puff och ser dom från en annan vinkel, från ett annat perspektiv, i ett annat ljus. Det hela måste komma in bakvägen. Från sidan och det sker när jag är oförberedd och ouppmärksam. Det överrumplar.

Så det kan vara nyttigt att ibland släppa loss så-skulle-jag-vilja-måla-nerven och sedan låta den styra iväg på sin märkliga resa fullständigt fritt. Flera av mina verkliga favoriter (en del har jag uppskattat under flera år och en annan någon vecka men de flyter ihop till en och samma kladdiga tid och rymd på något mystiskt sätt ....) har dykt upp rent slumpmässigt utan min egentliga vetskap.

Konstnären Sean Scully är nu en sådan artist som korresponderar till något inne i mig.

Sean Scully "Hiddensee", Mark Rothko "No 10 1950", trädörr Gamla stan 2010, plåtdörr Slussen 2011.

Vad som korresponderar och slår mot vad vet jag inte, lika lite som jag inte vet varför jag fullständigt avgudar Mark Rothko och därav inte förmår att läsa en rad om honom eller varför jag kan finna glädje i en rostig ståldörr vid Slussen eller provisorisk trädörr på ett bygge i Gamla stan. Jag vill av någon märklig anledning inte veta något om Mark Rothko eller varför jag får en upprymd känsla av en rostig plåtdörr vid Slussen. Tavlorna räcker fullständigt. Lika lite önskar jag veta något om Bonnard. En konst som säger mig allt ... fullständigt. Helt utan ord. Ja, en tyst konst. Vuillard är en bättre och mångsidigare (men det är inte tyst i hans konst - ett evinnerligt prat, där sitter tysta tanter i gungstolar i fyllda rum av ting rum helt tysta men det är inte tyst, ett babbel pågår konstant, hos B. är det tyst) konstnär men Bonnard säger mig mer ... Kalla det inte magkänsla, ett ord som får mig att spy då ordet påminner mig mer om lotteri än att ha "en aning" om något, ja ordet känns som en tillfällig nyck. Kalla det ingenting, nada. Det handlar kanske bara om att låta de inre känslorna flöda som de vill i en kreativ fantasi. Vad vet jag, kanske åt det Jung kallar en "aktiv fantasi". En "aktiv fantasi" som plötsligt dyker upp på en vägg vid Kindstugatan i Gamla stan och namnet Jean Dubuffet dyker upp ...

Jean Dubuffet "Miss Araignée", väggklotter i Gamla stan 2010.

Visst, långsökt ... men vad gör det? Det är sent på jorden nu ... Den sista stunden som alltid nuet är leker med oss i natten ... så ... flyt ...

Jag undrar: "vad får mig att känna mig upprymd av att se en målning av", låt oss säga Kazimir Malevitjs "Composition"? (En tavla som man får slita häcken av sig för att överhuvud finna på nätet. Den ska hänga på Erimitaget - jag såg den i någon dokumentär bara glida förbi av någon intendent - men det kan man aldrig riktigt veta, vad som finns på Erimitaget ... Ryssland är dunklet, Gogol, Bulgakov, kan ske vad som helst ...). Nu vill jag inte veta längre, vad, och jag har slutat att bry mig, jag bara gillar det ... punkt.

Bilden saxad ur den här rullen på "tuben":

Men du kan ta en utsikt från en åkande bil. Exempelvis den vy som Sean Scully talar om när han ser ut ur sin bil här ovan. Där finner man dessa fält, hans fält, nu i vintertid. I fantasin kan de likväl vara ett sommarlandskap, i realitet är de det, om vi får finnas till nästa sommar, med horisonter och fält i andra färger än vitt och grått. Kanske som Malevitjs abstrakta tavla ovanför, som kanske inte är så abstrakt som man kan tro, beror ju på betraktaren, kan vara dragna linjer och färgfält eller så drömmer sig betraktaren bort till ukrainska vetefält vilka böljar svagt i sommaren när tåget passerar och där konstnären en gång föddes (man passerar på något märkligt vis inte ett fält i Ukraina med bil utan med tåg ...)

Ur dessa fragment blir inget vettigt sagt och nedan kan man se några filmklipp med och om Sean Scully.



Några ord om förflyttningen från New York, vad en ung konstnär borde ta sig för. Till Berlin.



Inga kommentarer: